PellePlopp och Mymlan går på restaurang

Måns Ols 9 augusti 2008

2010-01-17T17:38:00.003+01:00

Mymlan och PellePlopp ska fira Ploppens femtioårsdag. Det har varit många fnurror på tråden under sommaren, men de flesta är utredda och äntligen är det strävsamma, gamla paret på väg. Ploppen ska fira i hemlighet på SätraBrunn och har skickat ut 108 brev därom till vänner och släktingar med inbjudan att vara med att fira, om man gitter. Men först vill han visa Måns Ols, där han alltid brukar stanna när han är ute med hojen.

Precis vid vattnet ligger restaurangen och vågorna kluckar vänligt.

Inte lika vänliga är mängder av ettriga getingar som surrar kring tallriken. Mymlan försöker verkligen sitta lugn i båten och uppskatta de fräscha räkorna i salladen och det goda, hembakade brödet, men blir tvungen att fly inomhus. Det hjälper inte, visar det sig, för getingarna är överallt. Den trevliga, lite förvirrade personalen surrar också omkring och försöker mota dem.

Mymlan ger upp och PellePlopp blir tvungen att ta henne därifrån innan hon kollapsar av adrenalinchock. Vi lovar att vända åter, för utan flygfän är det här ett riktigt schysst plejs!

Måns Ols utvärdshus, Sala

mat & dryck ***

service: ***

miljö ****

Kommentar: Avslappnad stämning, vacker miljö.

Sushibar Ippai Ippai 16 juni 2008

2009-11-29T17:28:00.005+01:00

Det är en regnig och kylig dag. PellePlopp vill ha ett skrovmål. Ändå låter han sig övertalas att äta sushi, som han egentligen aldrig är sugen på. Konstigt, tycker Mymlan som rätt var det är kan överväldigas av måste-ha-sushi-begär.
Vi slinker in i den pyttelilla lokalen med kejsaren på väggen som enda dekoration. Stiligt.
Muggarna för det gröna teet är handgjorda med känsla för kvalitet. Gott tecken.
Misosoppan är mild - nästan menlös, men värmer mjukt.
Faten som kommer in är en estetisk njutning. Många småsmå bitar. En är helt gudomligt kryddstark.
Mymlan får hugga tag i finsmakardottern och ta henne hit fortare än kvickt.

Sushibar Ippai Ippai, Svartbäcksgatan 21, Uppsala
mat&dryck: ****
service: ***
miljö:**
Kommentar: Kylen, som lät som en sågverk, var det enda som drog ner det fina intrycket.

Lingon 26 maj 2008

2009-11-02T13:30:00.004+01:00

På Lingon har Mymlan varit förr, men aldrig med PellePlopp.
Lingon har länge associerats med Sturm und Drang, uppbrott och elände, så Mymlan har tvekat att ta Ploppen hit, trots att hon vet att maten skulle passa denna ärkekonseravative folkhemsidylliker mer än väl.
Nu är det en lite småkylig majdag. Vi har försökt komma tillrätta med en del saker i vår relation - följdriktigt blir det Lingon idag.
Uteserveringen vetter mot ån. Vi sitter förstås där, trots att det drar. Bra musik hörs på lagom volym och det är lagom liv och rörelse för att vi ska orka med.
Salladen är fräsch och smakar gott.
Ploppen har valt raggmunk och fläsk och tittar lite förvånat ner på berget med fläsk och de två små raggmunkarna.
Mymlan mumsar rödbetsbiffar med örtbulgur och ramslöksdressing. Njutbart!
Brödet är hembakt, gott. Vattnet i kannorna är smaksatt med passionsfruktsklyftor - spännande!
Sedan PellePlopp fått in mer raggmunk och därtill ovanligt gott kaffe med biscotti lyser lyckan mot oss igen.

Lingon Svartbäcksgatan 30, Uppsala
mat&dryck: ****
service: ****
miljö:****
Kommentar: Trivsammare får man leta efter.

Thai supermarket 29 april 2008

2009-02-20T21:19:00.002+01:00

Koman är nära. Mymlan har nått stadiet då hon varken kan tänka eller prata av brist på föda. Nu är goda råd billiga. PellePlopp knuffar ner henne en halvtrappa i en källare och förser henne med en STOOOOR portion kycklingwok. Mymlan är rejält sur dessutom, för Ploppen har inte väntat som var sagt medan hon jobbade, utan slagit sig lös på kebab och bratwurst under tiden och är nu mätt.
Argt och glupskt försöker Mymlan få upp blodsockret.
Woken smakar inte mycket och innehåller mer lök än kyckling. Burkchampinjoner. Verkligen budgetvariant.
Ploppen tar efterrätt: en årsgammal Dajmstrut.
Nå, solen lyser och i takt med blodsockret stiger Mymlans humör. Hand i hand vandrar de tu mot horisonten och har de inte kommit fram så vandrar de väl än.

Thai Supermarket, Brunnsgatan 73, Gävle
mat&dryck: *
service: *
miljö:*
Kommentar: Under hela tiden han betjänar oss för innehavaren ett långt klagande samtal med en likaledes klagande kund om alltings jävlighet. Upplyftande.

Mekong 28 april 2008

2009-01-19T22:16:00.003+01:00

Varmt, vackert, vänligt. Ett trappsteg ner i den gamla bagerilokalen Mymlan minns sen sina gymnasieår trängs nu hungriga innanför de fina fönstren.
Här lagar dotter och serverar mor i traditionell klädsel enkel, fräsch och mycket välsmakande asiatisk mat.
Vi väljer wokad kykling respektive wokade nudlar med tofu.
Inne i lokalen är det lite skramligt och trångt. Vi sätter oss på en bänk vid Fyrisån. Solen når nästan ner till oss och lyckan också.

Mekong Thai Restaurant, Skolgatan 39, Uppsala
Mat & dryck: ***
service: ****
miljö: ***
Kommentar: Helheten är underbar: maten, miljön, de vackra innehavarna, lugnet mitt i trängseln.

Ahaanan Thai 4 april 2008

2009-01-19T22:02:00.002+01:00

Det är för rackigt att vi jämt ska vara så panka nuförtin. Vi som är som gjorda för att hänga på Dannemora wärdhus varje kväll och låta kortmaskinen rassla.
Nu har vi i alla fall rasslat ihop lite stål till en thailunch. Vi uppsöker Ahaanan som ligger lite avsides och ocharmigt och inte utan skepsis kliver vi på.
Här inne är det lugnt, tyst och skönt. Vi klättar upp en våning från kassan där vi fått vänta ett tag.
PellePlopp väljer en mild biff med bambu, medan Mymlan satsar på en hetare kyckling med paprika, kokosmjölj och röd curry. Kryddningen är välsmakande och dröjer sig kvar.
PellePlopp undslipper sig: "Jäkligt gott - men lite för ofett."
Perfekt, tycker Mymlan.

Ahaanan Thai, Hjalmar Brantingsgatan 23, Uppsala
Mat & dryck: ****
service: **
miljö: **
Kommentar: Mycket prisvärt, fräscht och gott!

Café Strutsen, 2 februari 2008

2009-01-19T21:52:00.002+01:00

Här vare rejält på nåt vis. Svenskt. Tallplanksklädda väggar med barken kvar. Jojo.
Man skulle ju vilja käka struts, men det får man köpa hem om kassan tillåter. Däremot serveras något slags husmanskostbuffé, där man gör bäst i att undvika fettlådan med potatisbitar i. Pastan då. Ingen särskild kryddning.
Men en strutsdammvippa måste varje Mymla ha!

Café Strutsen, Yttrö
Mat & dryck: *
service: *
miljö:*
Kommentar: Ryyys.

Antica Edessa 27/12 2007

2009-01-19T21:27:00.002+01:00

Här vare kitsch! Och genomfört också! Doriska kolonner och statyer i rent guld. Molntussar på ljusblå himmel. Ett tre meter långt akvarium. Parthenon målat på hela fondväggen. Inte ett spår av svensktråkig försiktighet! Personalen är grekisk och servitrisen ler när vi stapplar in för lunch på vår färd.
Julgirlangen blinkar välkomnande och grekisk populärmusik smeker våra öron på en behaglig ljudnivå. Vi får vänta ett tag på våra kolgrillsanrättade kycklingspett, men de är de värda. Till dem severas en fluffig cous-cous.
Kaffet är bra.

Antica Edessa, Storgatan 19, Strängnäs
Mat&dryck: ***
service: ***
miljö:***
Kommentar: Salladen till är urtrist och VARFÖRVARFÖR har en grekisk restaurang spanska figaroblåbär i salladen istället för mumsiga, grekiska oliver????

Store Thor 24 november 2007

2008-11-18T15:07:00.003+01:00

Hit hade alla sagt att vi skulle gå, men vara beredda på att sälja skjortan. Vet inte om det var det som gjorde att vi dragit oss. PellePlopp är heller inte på topp. Mini semestern nalkas sitt slut. Pengarna har rullat i strid ström och vi försöker blunda för de bistrare tider som väntar för att inte förta känslan.
Vi stiger ner i rådhusets källare. Vackra kalkmålningar pryder de gotiska valven. Det är trångt och stimmigt och väldigt få har fyllt 30. Ploppen mulnar en nyans till. Mymlan försöker skingra de grå molnen och verkligen ljusnar det lite när vi får in ett ripassovin: Torre del Falasco 2005. Gott.
Varför inte slå till på en en baconlindad lammrostbiff med rotfruktspytt till detta?! Och chèvrepaprika, syltade cumquats - wow- en härlig brödkorg, nästan i klass med fru Franssons: tunntunt rågknäcke, rågbröd, smala flingsaltade baguetter samt tapenade med bra smak samt en lite anonymare kaviarkräm.
Efterhand blir Ploppen spattigare och spattigare. Vi gillar inte våra påtvingade bordsgrannar och de inte oss, så efter en jättegod espressso är det skönt att komma ut i havsluften igen.

Store Thor, Stortorget 1, Ystad
Mat & dryck: ****
miljö: ***
service: ****
Kommentar: Den snälla servitrisen fångade in oss (vår ekonomiska kapacitet) på kornet och förslog meny efter detta på ett mycket begåvat och behagligt sätt.

Ystads Saltsjöbad 24 november 2007

2008-08-18T20:57:00.005+01:00

Har ni inte varit i Ystad - åk dit.
Inte vet vi hur det är på sommaren - vackert och knökfullt kan tro. Men sent i november har staden verkligen sina förtjänster också. Särskilt om man som Mymlan och PellePlopp njuter av det tryggt tillrättalagda, lagom vilda.
Då kan man gå utmed det grå, aldrig stillnande havet och låta den hovsamma stormen piska enbart stenarna, sanden yra lite runt fötterna, saltluften blåsa lite i håret - och känna sig på äventyr.
På äventyr blir man hungrig och naturligtvis har vi ett mål för lunchpromenaden.
Saltsjöbaden är inte längre en sekelskiftesgräddtårta, för den har brunnit upp. Vi sörjer detta faktum lite grann innan vi kliver in i den moderna anläggningen.
Möblerna är vilsamt svartklädda. Ombonat och strikt på samma gång. Classy.
Havet utanför är också classy. Vi sträcker på oss lite i våra luggslitna paltor och känner oss som hemma.
Dagens lunch är helstekt entrecôte, råstekt potatis och inte mindre än sex olika små grönsaksrätter. Ögonen tåras vid minnet. Lycklig Mymla!
Sen upptäcker hon att det finns en hel salladsbuffé därtill. Paradiset är nära.
Till kaffet får man en söt, välsmakande liten greja.

Ystads Saltsjöbad, Saltsjöbadsvägen 15 Ystad

mat& dryck: ****
service: ****
miljö: ****

Kommentar: Ett enda minus: tevattnet var inte varmt.

Bröderna M 23 november 2007

2008-08-18T09:33:00.003+01:00

Senast Mymlan klämde en pizza var 1999. Då klämdes det en varje fredagkväll. Det ingick i äktenskapet och var alldeles självvalt, det också.
Sen lämnade hon det äkta ståndet, de femton extrakilona och därmed pizzorna.
I det stilla vemodet över tid som flytt och aldrig kommer åter, framstår kanske shish-kebaben med café de parissmör från Restaurang Sommaro i Uppsala i ett extra förklarat skimmer. Den åts också utan varje tanke på att den var ett fördärv för hälsan. Det betyder också en del.
Nå. Det skulle aldrig ha fallit Mymlan in att nånsin mer i livet äta en pizza. Nu hade däremot detta ställes pizzor rekommenderats av något slags restaurangmänska och då borde man väl kunna lita på omdömet?
Vi gled in på heltäckningsmattan under kristallkronorna och slog oss ned vid ett perstorpsbord. Tjusigt, på något vis.
Stället verkade mycket välfrekventerat, och personalen ganska blasé. Här skulle man nog hellre slinka in för ett glas vin som början på en trevlig kväll.
Karlfälts gourmé var den rekommenderade rätten. Skinka, svamp, gorgonzola, toppad med crème fraîche.
Nu skulle Apotekarn ha varit här! Ju fetare desto bättre, är hans motto. Mymlan drabbades av tarmvred redan vid tanken och avbeställde toppingen. PellePlopp följde förvånande nog hennes exempel. Kanske gick vi miste om en kulinarisk höjdare här.
En missuppfattning till pizzasallad kom in: fina strimlor som köket försökt ta vitkål på genom att dränka i olja.
Pizzadegen var spröd och fin, skinkan extremgod och äkta, men pizza, nä. Mymlan prövar kanske om åtta år igen eller om Ploppen friar nångång.

Bröderna M, Hamngatan 11 Ystad
mat& dryck: ***
service: ***
miljö: ***

Kommentar: Dagen därpå besökte Mymlan åter bröderna för lunch. Trångt. Populärt. Ordinärt.

Bamboosa Thai 23 november 2007

2008-06-10T21:35:00.003+01:00

Lök, salladskål och salt - se där kokkonsten på Bamboosa i sammanfattning. Lägg därtill vattnig Tom Ka Gai, en läskkyl som låter som en eskader bombplan från andra världskriget, samt fem spelautomater.
Av misstag har vi hamnat i en stor, nästan tom matsal med några plastpalmer. Ett anslag vid buffén: "Ät så mycket du vill men slösa inte!" anger tonen. Inga thailändare i sikte, åtminstone ingen matlagningskunnig.
- Kaffet var bra, mumlar PellePlopp i ett försök att muntra upp sitt surmulna sällskap.

Bamboosa Thai, Stora Östergatan 34, Ystad
mat & dryck: (*)
miljö: *
service: *

Kommentar: Ett ställe helt utan ambition.

Lottas restaurang 22 november 2007

2008-06-10T21:12:00.003+01:00

Ska inte skåningar föreställa långsamma och sävliga? På Lottas hinner vi knappt slå oss ned innan vi får göra vår beställning.
Vi fastnar för ett spanskt vin: Castell D Algars 2006 till vår parmesanpanerade lax med rotsaker respektive vitvinspocherade rödtungsfilé.
Allt är kalasgott. Rotsakerna är perfekta. Vilka rödbetor!
PellePlopp menar att detta är den godaste fisk han ätit i hela sitt liv.
Det är lugnt och fridfullt. Rosorna på borden är äkta, putsnedknackningen på murväggarna mer genomförd än på andra ställen. Vi sitter och blickar ned på det fina torget och undrar varför bilarna får köra där.
PellePlopp försöker beställa espresso, men det gives icke. Här finns vanligt kaffe.
Han behöver en efterrätt och väljer kardemummaparfaît med äppeltäcke. Desserten är väldigt vacker med vit choklad, physalis-, melon-, ananas- och apelsingarnering. Mymlan smakar och tycker att det gärna kunde varit mer kardemumma och att äppletäcket har lite Semperkaraktär, men PellePlopp är fullkomligt nöjd.

Lottas restaurang, Stortorget 11, Ystad
mat & dryck: ****
service: ****
miljö: ****

Kommentar: Bortsett från den kletiga åttiotalssoulen i högtalarna kan stället varmt rekommenderas. Lämplig för frierier och firande av romantiska tilldragelser och för de flesta andra tillfällen också, men plånboken får inte vara av det tunnare slaget.

Steakhouse Bryggeriet 21 november 2007

2007-11-24T18:23:00.000+01:00

Första kvällen i Ystad. Kroppen fortsätter i x2000-gunget. Vi har åkt bil, buss, tåg, tåg, tåg och tåg för att komma hit. Vi är möra. Tio steg från hotellet ligger Bryggeriet och de har tjeckisk pilsner. Saken är avgjord.
Redan innan vi hunnit sätta oss vill servitören veta vad vi ska dricka. Hetsigt värre tycker vi, men efter några dagar förstår vi att det är så det funkar i Ystad.
Vi vill inte riktigt ha exakt det som står på menyn, men inga önskemål är några problem.
Vi ser oss runt i den häftiga lokalen: ett gammalt bryggeri i ett korsvirkeshus med vacker innergård. Här måste vara nästan för mysigt om somrarna.
En gigantisk ölbehållare i blankpolerad koppar är vår närmaste granne. Vid långborden sitter glada människor i medelåldern. Lokalen är rätt upplyst - kanske för att vi gamlingar ska se nåt. Ölhallskänslan är påtaglig men bra mycket mysigare än i München till exempel.
Knize är en tjeckisk sort PellePlopp inte testat förut. Den är angenäm, lite bitter men ganska snäll, liksom färskölet från Ystad som blir nästa glas.
Vi får väldigt snabbt in våra ryggbiffar, med precis den stekningsgrad som PellePlopp önskat - Mymlan hann inte med där - men det var helt ok, inte alldeles genomstekt i alla fall. Mymlan har bett om mycket sallad och tomatconcassé istället för pommes frites och bearnaisesås och concassén är kryddig och god.
PellePlopp är lycklig. Till efterrätt tar han glass med rykande varm hjortronsylt. Hit vill han gå varje kväll. Mymlan inser att stället är en dröm för varje riktig karl, men kan själv tänka sig lite mer variation i kosten.
Kaffet kommer på 30 sekunder och är gott.

Steakhouse Bryggeriet, Långgatan 20 Ystad
mat & dryck: ***
service: ***
miljö: ***
Kommentar: Vi har blivit lite kära i Ystad, och bodde vi här skulle vi nog gärna slinka in på Bryggeriet titt som tätt, lättsamt och trevligt.

Messob 13 november 2007

2007-11-23T15:04:00.000+01:00

Lite undanskymt, men ganska centralt, i en från början trist kontorslokal ligger Messob, nåt så ovanligt i Uppsala som en afrikansk restaurang. Där har lokalblaskan varit och när nu den inte kan tänka sig att besöka ställen vi rekommenderar får väl vi uppsöka deras tips.
Lokalen är fint i ordninggjord med små medel. Toan är modern, ren, rymlig och mycket fräsch. Musik som Ploppen omedelbart identifierar som etiopisk strömmar diskret ur högtalarna för att sedan avlösas av intressanta toner från bland annat Mali och Senegal.
Vi sätter oss längst in i hörnet, för det drar oafrikanskt kallt från dörren. Den vänlige servitören berättar om messob - bordet i strå med lock - som gett restaurangen dess namn. På det ställer man fram ett gigantiskt fat med en massa små rätter på. De som vill äta på traditionellt vis samlas runt denna messob och äter med händerna från det stora fatet.
Vi beställer en Mix middag som består av zigni - köttgryta med berberésås och doro wot - kycklinggryta och naj - köttgryta med örtsås. Grytorna plus något som ser ut som spenatröra och en vit kräm serveras på ett pannkaksliknande "bröd", med en extra pannkaka ihoprullad intill. Servitören frågar om vi vill äta på etiopiskt vis med händerna, men lägger för säkerhets skull fram bestick också. Dem utnyttjar vi ganska snart; det blir lätt slabbigt när man inte behärskar konsten.
Pannkakan har en jäst, lite syrlig smak och grytorna smakar förträffligt. Särskilt förtjusta blir vi i köttgrytan med berberésås - en underbar kryddsymfoni, både stark och inte stark på samma gång.
Menyn är inte lång, men spännande och mycket genuin. Gröt är till exempel en av rätterna. Efterrätter finns, men bara som en eftergift åt det västerländska.
- I Etiopien äter de som har råd frukt, inga efterrätter, förklarar servitören, lite ledsen över blaskans okunskap på den punkten.
Mymlan konstaterar att om det nu funnits ett spännande fat med frukt, nötter och frön på menyn - då hade hon garanterat beställt den. Bananasplit känns helfel.
PellePlopp befinner sig i en period där han kräver mycket mat. Han är som de andra kattdjuren som äter upp sig inför vintern. Han blir mätt, trots att han inte trodde det från början, men hade kunnat äta mer. Mymlan tycker det är alldeles lagom och en gentleman i åttiofemårsåldern vid ett bord längre bort tycker att det är synd att han inte orkar äta allt. Ungdomarna runt messoben ser nöjda och glada ut.
Kaffet är gott och det afrikanska kryddteet likaså. Ja, se det var en trevlig kväll!

Messob, Sturegatan 4 Uppsala
mat&dryck: ****
service: ****
miljö: **
Kommentar: Hit går vi gärna igen, men hoppas att det kommer en sluss kring dörren så man slipper bylta på sig. PellePlopp önskar fler sorters öl att välja mellan.

Hotell Stinsen 23 oktober

2007-11-23T09:36:00.000+01:00

Aldrig trodde Mymlan att PellePlopp skulle få med henne till Stinsen. Inte efter alla utgjutelser över den förlolämpande dåliga mat han tvingat i sig gång efter annan. Det tillhör för övrigt livets gåtor varför en tjusig och intelligent man i sina bästa år fortsätter frekventera ett ställe som får adrenalinet att skumma. Masochism, tror Mymlan. Filantropi, hävdar PellePlopp själv.
- Man vill ju ge dem en chans till (och en till och en till och en till... Mymlans anm).
Det är tisdag och det är lunchbuffé.
PellePlopp inleder med räksoppa: stuvning med mycket mjöl och en del små räkor.
- Gjord på pulver, konstaterar PellePlopp med kännarmin.
Mymlan förser sig med fräscha grönsaker medan hon väntar på den vegetariska paj hon för säkerhets skull beställt.
PellePlopp skippar isterband går rakt på kalopsen. Han är besviken: den smakar faktiskt rätt hyggligt även om den innehåller benbitar.
- Jag ska ta hit dig en kväll istället. Då ska du få se på lövbit och pulversås!
Pajen kommer in. Den smakar inget särskilt, men bjuds med fräscht grönt. När den är uppäten tar sig Mymlan en vända till och hittar nån sorts gegga med bönor och majs i curry. Den smakar förskräckligt. En intressant blandning i en wokpanna fångar nu hennes intresse och hon tar en slev för att undersöka: bacon, spaghetti, bitar av köttfärslimpa, gamla haricots verts... Smakar som det låter. Är det månne gårdagens lunchbuffé i ny tappning? Nej, det stämmer inte, ser Mymlan vid en snabbkoll på veckans lunchmeny. Troligare då en mix från förra veckan.

Hotell Stinsen, Stortorget 3 Hallsberg
mat & dryck: *
service: ***
miljö:*
Kommentar: Personalen är glad och vänlig. De rödbrunlaserade stolarna är klädda i blåbärochmjölkfärgad skaj - kräkfärgat. Utsikten över parkeringen med Systemet i bakgrunden är följdriktigt folkhemsk. Om man känner sig för glad nån gång kan man alltid åka till Hallsberg.

Bill & Bull 1 oktober 2007

2007-10-24T14:36:00.000+01:00

- Här skulle man gärna hänga varenda kväll och bli ännu mer alkoholiserad, säger PellePlopp och ser sig uppskattande omkring i den gamla jugendtegelbyggnaden, som inrymt både systembolag och tidningsredaktioner och butiker innan Bill & Bull tassade in för ganska länge sen. Då var deras inträde en smärre revolution på restaurangfronten i Uppsala. Cross-over innan man lärt sig vad det var. Höjdarmat severades på ett väldigt trevligt sätt.
Efter ett tag hårdnade konkurrensen och stället tappade i attraktionskraft, men nu hade Mymlan läst att man spottat upp sig, så det var dags att introducera PellePlopp för katterna.
- Starobrno på fat, konstaterar han nöjt.
Ganska länge får vi vänta på vår kräftsoppa resepktive lax med pasta. Sen kommer de in: hett och fett.
Soppan är mycket krämig och god, men efter ett tag känns den så fet, att till och med PellePlopp tar sig åt magen och får gå ut en sväng och ta lite luft.
Tagliatellen är överkokt, men laxen mjäll, dock väldigt försiktigt kryddad. I botten på tallriken bildas en fettsjö.
Sen får vi vänta ännu längre på notan och till slut får vi gå fram till den ouppmärksamma personalen för att få betala.

Bill & Bull, Smedsgränd 9, Uppsala

mat & dryck: **
service: *
miljö: *****

Kommentar: Hade vi otur? En av Uppsalas trivsammaste lokaler med levande ljus i ståtliga kandelabrar i de vackra fönstren. Städad och trevlig publik samt lagom skum belysning från lampkronorna i det höga taket, så man får känna sig lite vacker trots vardagsslitet. Men maten och servicen lämnade mycket övrigt att önska den här kvällen. Men vi längtar efter ett barhäng här med stockholmsvännerna. Kanske vi chansar igen.

Thai Hoa 24 september 2007

2007-10-18T20:06:00.000+01:00

Thailändsk personal, röda lyktor, so far so good. Resten av miljön kanske man skulle förtiga.... nej, fuskfikusarna som står lite på sniskan i lecakulor och hemsnickrade, omålade furulådor vill man gärna nämna.
Salldsbuffén består av pizzasallad, morötter, majs, ananas, inlagd gurka och salldskål. Slentrian så det förslår.
Det finns generöst nog fyra sortens dagens att välja på.
PellePlopp väljer raggmunk och fläsk. Jo. Den är god och mycket fet, men för liten portion. (Raggmunk och fläsk är det bästa han vet, så då är två stycken tre för få.) (En gurkskiva och en tomatklyfta bjöds också.)
Kycklingfilégrytan med röd currypasta är ingen estetisk upplevelse, men smakar gott. Colan lider av kolsyrebrist.
Kaffet är ok och priset för hela kalaset förlåter det mesta.

Thai Hoa, Mjölby

mat&dryck: ***
service:*
miljö:*
Kommentar: You get what you pay for. I skarp kontrast till vår förra thailändska värdinna i Borlänge släpade sig stenstoderna i Mjölby fram med fullkomligt uttryckslösa ansikten och blickarna långt i fjärran. De hade helt enkelt inte kul på jobbet.

Café Svartvik 12 augusti 2007

2007-10-08T19:54:00.000+01:00

Mörker. Egentligen borde detta näringsställe förtigas, men vi besjälas av en mission att upplysa den uteätande allmänheten och när så är påkallat varna för svarta hål.
Vi är helt enkelt skithungriga och längtar hem, så vi orkar inte bege oss in på restaurangen intill. Hoppas på ett snabbt mål mat i kaféet istället och beställer pastasallad.
Urkkk. Detta är vad vi får: överkokta spiralmakaroner, mikroskopiska bitar av kassler, paprika och vitkål. Större bitar av hushållsost. En dressing gjord på filmjök och ketchup. Det är skrämmande dåligt och absolut det äckligaste vi någonsin ätit ute i hela våra snart femtioåriga liv. Bruset från motorvägen ligger som ett grytlock över hela anläggningen.
För ägarna: Pastasallad. Det förstår ni, är spänstig pasta, gärna fullkorn, med rikligt med färska grönsaker av olika konsistens och smak, förslagsvis rödlök, kanske extragoda oliver, därtill några spännande, färska kryddor och en smakrik dressing, gärna med mycket peppar. Därtill kan man lägga kvalitetsråvaror som lufttorkad skinka, pastrami eller rostbiff eller bacon eller alltsammans - sen kan man kalla det pastasallad och ta betalt. Detta är inte matbespisning år 1965 i Bergsbrunna inte. Jeesus.

Café Svartvik, Sundsvall

mat&dryck: minus ***
service: *
miljö:*
Kommentar: Ni som ändå vågar där inträda - skippa kaféet och gå direkt på papperskonstnären - balsam för själen efter den misshandel av hungrande som caféet med smaklöst "hantverk" erbjuder.

Mannaminne 11 augusti 2007

2007-10-08T09:41:00.000+01:00

- Stort kalas! utbrister PellePlopp när hans kålpudding med lingonsylt i snapsglas landar på bordet framför honom.
Efter ett par soliga, lata dagar under modrens omvårdnad i Graninge har vi tuffat vidare till Höga kusten. PellePlopp ville visa kultförklarade Westerlunds Kafé vid Höga kustenbron, men efter att ha beundrat den madrasserade femtiotalsinredningen beger vi oss vidare istället för att fika, då utbudet befinns magert och kvinnan bakom disken nyser och snorar hej vilt. Nej, vi vill nog inte ha några mackor bredda av henne just nu.
När vi kommer till Mannaminne är vi därför lite blodsockersura och när PellePlopp får se kön till restaurangen lackar han ihop och vill åka därifrån. Mymlan får lirka och skrämma bort lite pensionärer samt leta upp en lugn vrå utomhus för att han ska bli medgörlig. Kålpudding förlåter dock allt och snart är PellePlopp sitt vanliga, soliga jag, medan Mymlan mulnar då skepparbiffen - oxfilén - är genomstekt även här. Vad är det för matkultur! Ska det inte gå att få en anständigt lagad bit kött i hela mellersta Norrland?
Till biffen serveras en oortodox, ganska fet, men mycket gott kryddad pasta plus potatis och grönsaker.
Vi har fått vänta länge på maten och servitrisen vid disken är synnerligen oengagerad, men atmosfären för övrigt är trivsam och uppfyller förväntningarna.

Café Mannaminne, Häggvik

mat&dryck: ***
service: *
miljö: ***
Kommentar: Mannaminne drar säkert minst lika mycket turister som Brunneby Musteri och lider nog lite av växtvärk. Ändå känns det inte som löpande band. Själen är bevarad och måtte den förbli så.

Pensionat Vilan 8 augusti 2007

2007-10-07T19:59:00.000+01:00

Retro är inne. På pensionat Vilan har de 80-talsretro fast original. Inredning, meny och drinkar - allt är kvar sen den gyllene you-can-ring-my beeell-eran.
Regnet trummar på verandataket av korrugerad plast och vi har precis parkerat motorcykeln efter en lång dag.
En naturligt trevlig och dessutom snygg (PP:s kommentar) servitris sköter om oss från början till slut.
PellePlopp beställer tre Staropramen och grillade räkor på salldsbädd till förrätt. Mycket olja, mycket få räkor, isbergssallad i pytteliten portion.
När Mymlan får se hur köket hanterar maten rusar hon in för att extra säga till om att här vill vi inte ha nån genomstekt oxfilé inte.
- Ingen risk, ler servitrisen.
Genomstektare har vi inte sett.
PellePlopp tycker allt är perfekt och att det är en förtrollad kväll.
Mymlan tycker det enda som var bra är servitrisen och de andra gästerna. Kvällen avslutas nämligen mycket trevligt på verandan till en campingstuga i Orbaden med våra medgäster som övervarar FotbollSförbundets träningsläger därstädes.

Pensionat Vilan, Orbaden

mat&dryck: *
service. ****
miljö:*
Kommentar: På detta hälsingska näringsställe kan man behöva en ordlista:
pensionat = motell
halstrad lax = stekt laxkotlett med massa ben
medium rare = helt genomstekt
Cognacen var slut, men de verkar vara ena hejare på friterat.

Thai House 8 augusti 2007

2007-09-26T19:42:00.000+01:00

Man skulle kunna tro att vi inte ätit ute på flera månader, men det stämmer inte. Dels har vi besökt gamla kända ställen (varför gå över ån efter vatten när Dannemora wärdshus finns?), dels har vi jobbat ihjäl oss eller vad vi nu ägnat oss åt. Ordnat antikmässa och avlivat en katt. Det tar på krafterna både och.
Vi minns sommarens enda semestervecka värd namnet. Det regnar inte. Vi äntrar BMW:n och far norrut.
Vore det inte för Mymlans gudmor skulle man inte stanna i Borlänge, som i mångt sällar sig till bottenlistan Kumla just håller på att lämna, men som Mjölby och Boxholm och Tierp tryggt stannar kvar på.
Vi håller just på att fräsa förbi Dalarnas fulaste stad när en Thaiskylt svischar förbi. Vi vänder och letar oss fram i industriområdet.
I en kontorslokal en trappa upp i ett skitfult hus möter oss en vänlig och mycket pratsam själ. Mymlan påstår att hon inte ska ha någon vårrulle.
- Jo, det ska du visst! Ingen säger nej till mina vårrullar. Jag har gjort dem själv, skrattpratar innehavaren.
Ok då, lönlöst att protestera, och naturligtvis har Mymlan aldrig ätit godare vårrullar. De två andra rätterna i dagens lunch smakar också förträffligt.
Cuba cola finns - bara det! Och arrakstopp ingår till kaffet som är gott. PellePlopp myser.
Soft thaimusik på låg volym och den glada innehavaren sjunger med. (PellePlopp hatar thailändsk populärmusik, men ser lyrisk ut.) När vi ska gå och och plåtar den muntra kvinnan vill hon hälsa eventuella bloggläsare att hon är ledig för ev. äkt. Mymlan får rycka PellePlopp ur transen.

Thai House, Byggmästargatan 6 Borlänge

mat & dryck: ***
service: ****
miljö:(*)
Kommentar: Huserar man i en sån här lokal och kan vara så entusiastisk går det bra för stället och det går bra för att det är mycket bra mat och billigt. Det är bara att lyckönska dem som arbetar härikring till ett mycket bra lunchställe och någon tillkommande till en matlagarfena till hustru - men det är säkert redan för sent! Och mc kör hon också.

Restaurang Bettina 28 juli 2007

2007-07-29T12:15:00.000+01:00

Göta Hotell har som vanligt stängt när vi med lite mer koninentala matvanor knackar på. Femte gången miss, men vi vägrar anpassa oss till tokiga öppettider. Vi kommer ändå vi.
På antikaffärn får vi tipset att åka till Brunneby musteri istället så det gör vi. Lite enklare, men fräsch mat, lär det ska vara.
Tur att vi var förberedda, för annars hade vi vänt i dörren. Turistfällevarning! Lokalen är nog ett gammalt sädesmagasin och lagård ombyggt till ljus och funktionell utfordring av människor. Här kan säkert flera busslaster rymmas samtidigt. Det höga takhöjden gör att miljön blir mycket bullrig.
Trots vädret söker vi oss alltså utomhus och då tittar solen fram.
Maten verkar modern och priserna är mycket moderata.
PellePlopp beställer en färsk tagliatelle och Mymlan en kycklingpanini med grönsaker.
Tagliatellen bestås med en krämig gorgonzola och räksås, som raskt stelnar till en stuvning, vilket medför vissa estetiska konsekvenser enligt PellePlopps sätt att uttrycka sig. Smaken är det dock inget fel på, men grönsaker saknas.
Mymlans panini är god och absolut prisvärd, även om kryddningen är väl tam både i mackan och i basilikadippen. Salladen till är fantasilös.
Mymlan skickas ned i butiken - medan PellePlopp intar ett ok kaffe och en mer än ok, saftig citronsockerkaka - och inhandlar där bland annat en helt ljuvlig kavring på surdegsbröd. Beklagar sedan att hon inte köpte flera.

Restaurang Bettina, Brunneby

mat & dryck: ***
service: ***
miljö: **
Kommentar: Hela anläggningen är ett familjeföretag med musteri, restaurang, gårdsbutik och café. Så här tjänar man pengar professionellt på landet. Mångsysslande i sin prydno. Man blir imponerad. Rent, rationellt, genomströmningsvänligt med kvalitet.

Ban Thai 21 juli 2007

2007-07-26T10:48:00.000+01:00

Systembolagets anställda är ofta de bästa att fråga om mat och dryck, inklusive vart man ska gå när man kommer till nåt nytt ställe.
Efter att vi förgäves frågat efter det ena goda vinet efter det andra fick vi åtminstone napp på vart man ska gå för att få en anständig lunch i Tranås.
Mymlan har provat en hel del ställen i stan men inget har varit nån höjdare. Nu galopperar vi längs Storgatan till Ban Thai. Här finns asiatisk lördagsbuffé för 98 spänn.
Salladsbuffén, som brukar vara asiatiska resaturangers svaga punkt, får godkänt. Fräscht och lite spännande till och med.
Sushi ligger bredvid under platsfolie. Bitarna ser lite hemgjorda ut och borde de inte ligga kallt? Men de smakar gott och är kalla, ok då, men riset är lite grötigt och går ju inte upp mot Yukikos förstås. Alla asiatiska restauranger måste inte ha sushi, tycker Mymlan; den borde lämnas åt experterna.
Mycket friterat finns, som Mymlan hoppar över, men biffgrytan är jättegod och den starkt kryddade fläskgrytan också. Mumsfilibums, som Ploppen brukar säga. Lite för feta är anrättningarna dock.
Vi sitter på uteserveringen och det är bullrigt men intressant att iaktta det småländska gatulivet.

Ban Thai, Storgatan 8, Tranås

mat & dryck: ***
service: ****
miljö:***
Kommentar: Toan är fräsch och rymlig, med skötbord och gosedjur. Restaurangen satsar på barnvänligt och det är lugnt och trevligt.

Stenbocken 11 juli 2007

2007-07-19T14:25:00.000+01:00

På de fyrtiosju år Mymlan frekventerat Boxholms city har hon undvikt Stenbocken.
Visserligen byggdes det förskräckligt fula huset senare än så, men ändå. Byggnaden ser ut som en psykiatrisk mottagning för ångestsjukdomar – sådana som man obönhörligt får ångest av om man inte hade det innan. Brunt, brunt, brunt, mörkgrönbetsade fönsterkarmar därtill och gröna platsstolar utanför i regnet. DDR, säger Mymlan bara, vilket gör PellePlopp intresserad av ett studiebesök.
Inne är det lika brunt, förutom det grå slitaget på 70-talsinredningen. Golvet är skitigt och borden kladdiga.
PellePlopp väljer dagens oxfärsbiff som är god utan att vara någon kulinarisk sensation.
- Lika god som i DDR, menar PellePlopp. Men där fick man inga lingon till.
Mymlan väljer lasagne. Urrk. Mjöligt kladdig bechamel med lite mesigt kryddad köttfärssås i. Het som tusan var den åtminstone.
Servitören/expediten är extremt artig och tjänstvillig och kraschar porslin i köket.

Hotell och Restaurang Stenbocken, Centrumgatan 1, Boxholm

Mat& dryck: *
Service: ***
Miljö: minus ***
Kommentar: Stenbocken rekommenderas till alla som vill studera bruksortens innersta själ, alternativ missade Good bye Lenin.

Sjösidan 4 juli 2007

2007-07-09T11:59:00.000+01:00

Kumla, ack Kumla, kunde man få rumla en endaste gång uti Kumla?
Vi har upptäckt en möjlighet. Ett anständigt ställe uti Kumla stad. Det börjar inte så lovande. Eller jo: direkt när vi stiger in blir vi uppmärksammade och välkomnade av en glad servitris. Dagens var moussaka. Mums! Det är bland det bästa Mymlan vet, men PellePlopp vill ju inte fresta på luftrören för mycket med mjölkprodukter så det frågas efter alternativ. Då uppdagas att moussakan spetsats med grädde – bläk – och alternativ är hamburgare eller korv med pommes frites.
- Sallad….? försöker vi medan vi gör oss redo för att vända om från den lite murriga lokalen med mörkbruna möbler.
- Jag ska fråga, säger den tjänstvilliga servitrisen och dyker på den unge kocken som just kommer ut i lokalen.
Strax är båda tillbaka och erbjuder två smaskiga grönrätter: quinoasallad eller fullkornspastasallad. Lycka!
- Quinoa, vad är det för fågelmat? grumsar PellePlopp när han får klart för sig att det är frön vi ska äta, men låter sig övertalas och vi sätter oss i solen på den fina terrassen mot dammen.
Quinosalladen smakar utmärkt även om den inte var alldeles ofet. Kaffet är helt ok, enligt PellePlopp och en kaka med choklad ingår! På vägen ut upptäcker vi en boudoir med golvdynor, tråddraperi och vattenpipa och att stället serverar libanesiskt på kvällen. Det finns hopp för Kumla!

Sjösidan, Djupdalen, Kumla
mat & dryck: ***
service: ****
miljö. ****
Kommentar: Lättparkerat, vilket är väsentligt när man som vi ofta kör bråte i släpkärra kors och tvärs över landet.
Kommentar den 26 september: Nu har vi smakat libanesiskt! Kumla ist eine Reise wert! **** Fantastisk meze tillredd av fantastisk människa. Tillfrågad om Varför Kumla när man gör så god mat? suckar hon lätt och säger enkelt: Mina barn bor här. Tja, en anledning så god som någon. Till mezen drack vi Chateau Musar, en gammal favorit. Det hade varit bättre om den öppnats vid bordet, nu litade vi inte riktigt på våra uthungrade smaklökar. Mymlan tyckte det fanns en korkskadad antydan, men orkade inte tvivla på kvaliteten när allt annat var så trevligt.

Stikkan´s Pasta 21 maj 2007

2007-05-23T19:40:00.001+01:00

Ett ställe som heter Stikkan´s Pasta kan man svårligen undvika att besöka. Särskilt om det ligger i Kumla, som PellePlopp och Mymlan tycks hysa en lätt avog inställning mot.
Inte bara namnet, utan hela konceptet är osannolikt. Lokalen påminner närmast om ett övergivet kontor, samma charmfaktor. Två dystra balkanska kvinnor öser upp maten.
Hos Stikkan kan man välja mellan pasta, kebab och pastasallad. Enhetspriset är 35:-.
Pastan är inte sönderkokt. Det finns tre såser att välja mellan. Den mexikanska går hem hos PellePlopp och kycklingcurrysåsen har rejält sting, även om kycklingbitarna är mikroskopiska. Det finns fullkornspasta. Bara det! Förutom dessa smakliga skruvar kan man välja spaghetti eller tagliatelle.
Portionsstorleken heter duga, som PellePlopp uttrycker saken.
Vid ett bord intill disken finns pizzasallad, bröd och riven ost. Måltidsdryck: läsk (det finns RC Cola....), mineralvatten eller lättöl kostar fem (5) kronor. Liksom kaffet på maten.
Lokalen är inredd (?) med snidande matsalsmöbler från nån indonesisk regnskog. Över borden ligger genomskinliga plastskynken. Mysbelysning i form av nakna lågenergilampor i ståltrådskronor.
Klientelet är kumliskt. Alla de ensamma, fullvuxna männen sitter vid varsitt bord, vända åt samma håll, äter och ser nollställda ut. De två kvinnor som dyker upp tar take away och drar. Det är fullkomligt tyst. Ingen musik. Inget onödigt tjatter. Detta är livet, helt enkelt.
I Kumla, tänkte Mymlan lägga till, men det får vara nån måtta på trakasserierna.

Stikkan´s Pasta, Hagendalsvägen 20 A-B, Kumla
mat & dryck: **
service: nej
miljö: *
Kommentar: Helt klart den mest prisvärda lunch vi någonsin ätit i Sverige. Och upplevelsen tangerar kult.

Dannemora Wärdshus 27 april 2007

2007-05-01T17:54:00.000+01:00

Vi har väntat och spekulerat. Kan det verkligen bli så bra som det ryktas? Är det möjligt att man ska få en gourmetkrog på krypavstånd?
Det kan sägas direkt: fanns det inga anledningar att flytta till Dannemora förut (men det fanns det) så finns det det i alla fall nu. Hjälp, vad gott!
Filfjonkan, Mymlan och PellePlopp travar längs Södernäsvägen i den kyliga aftonsolen. Sex minuter tar det hemifrån. Hihi.
Vi får ett varmt välkomnande i den stora hallen med en öppen spis.
Vid lite bubbel i den magnifika salen på övervåningen diskuterar vi viner med restuarangchefen som rekryterats från Edsbacka krog. Hon föreslår genomgående champagne och vi slår till. Det kan man göra när äkta champagne kostar under 400 spänn flaskan. Överlag är priserna förvånande humana i förhållande till vad man får.
De bekväma och moderna möblerna kontrasterar osnobbigt mot 1800-talshuset, men det är skönt att sitta bra. Tallriksunderläggen utgörs av skifferplattor. Coolt.
En bjudrätt serveras rättframt och utan krusiduller. Därför är vi inte beredda på smaksensationen. När vi hämtat oss och försöker beskriva räcker superlativen inte till.
Ammisen är en gudomligt god och len fisksoppa. Till den en liten polenta med lakritssirap.
Lök- och fläskläggsrosenbröd (!) bjuds varma ur korg. Gott, men hittills slår inget Karin Franssons brödkorg.
Gaffeltricket ger ingen reaktion, men serveringspersonalen är ung och ny och det är premiär.
Nu är förväntan stor inför förrätten.
Mymlan har valt rökt piggvar med aprikoser, som ger en härlig konsistensbrytning mot fisken. De milda smakerna förenas. Detta är extremt finlir och man blir förstummad. Därför får ni ingen beskrivning av Filifjonkans halstrade pilgrimsmusslor eller PellePlopps krabbterrin. De sitter tysta med mjölbyhakorna hängande vid knäna.
Nu kommer ankbröstet. Beställt rosa. Är rosa. Självklart.
Restaurangchefen kommer förbi och frågar om vi är nöjda med vinvalet. Jepp!
Filifjonkan och Ploppen har båda beställt marulk. Den här gången serveras den med pernodsås och laktritsglaze. Det finns inte ord. Mymlan får smaka en tugga och glömmer nästan att ankbröstet smälter i munnen. Denna marulk slår alla andra, till och med sådan fantastiska som Hambergs eller Guldkantens.
Man börjar tvivla att man är vid sina sinnens. Kanske är man bara fullkomligt insnöat lokalpatriotisk? Efterrätt ska Mymlan då rakt inte ha i alla fall. Det är kul att bara läsa om vit choklad- och kaffecréme med earlgreysås och tobaksglass. Haha. Tobaksglass. Di kan di där irländarna (eller är det toboiterna?)!
PellePlopp har naturligtvis beställt in desserten som har allt. Dessutom färska bär och ljuvlig mörk choklad. Hur kan Mymlan veta det? Jo, fick en smaksked och sen var det kört. Det var bara tvunget att ta in en likadan.
Testpatrullen i lokalblaskan gnäller alltid över de fantasilösa desserterna på Uppsalas krogar. Halllllllå! Ger en iväg utanför stadens hank och stör nån gång så ska ni få smaka på attan!
Nästa gång kanske det blir varm chokladpudding med mascarponeglass, kanelsås och chokladmakaroner eller varför inte apelsin- och vallmofröcrème med hallonsorbet och apelsin- och grapefruktsallad eller cassata- och Bailysparfaît Alaska Style med chokladsås eller varm äppel- och björnbärspaj, plommonglass och karamellsås?
Nu kommer kaffet. Det kostar 35 spänn och är värt det, enligt PellePlopp.
Ja, jösses.

Dannemora Wärdshus, Södernäsvägen 5, Dannemora

mat & dryck: *****
service: ***
miljö: *** eller möjligtvis ****, för huset är magnifikt och möblerna bekväma och Dannemora är ju Dannemora.
Kommentar: Omtänksamt och uppfostrande med tandpetare på den fräscha muggen, som för övrigt rymmer både urinoar och toa, så man kan kissa i kors eller som dam förundra sig över ett och annat här i livet.
Kommentar 20070625: Nu har vi hunnit gå till värdshuset tre gånger till - en gång sprang vi till och med, för klockan var snart stängningsdags - inga problem, vi fick sitta ett par timmar till i ölträdgården under pilträdet. Ännu har vi inte hunnit igenom hela menyn, men en underbar stekt gös åt Mymlan sist det begav sig och brödkorgen hade utökats med ett litet underbart, mörkt, irländskt bröd med hård skorpa. Däremot hade den fantastiska tobaksglassen fått en tristare inramning. Hmm. Servicen har förbättrats avsevärt sen premiärkvällen och skulle nu få minst****. (Den blev nästan lite för bra sist, då servitrisen och Mymlan missförstod varandra så det plötsligt stod en tredje flaska vin på bordet där vi var två nykterister, två måttlighetskonsumenter och så PellePlopp och Mymlan...vojne, vojne....)

Peppersack 31 mars 2007

2007-05-01T17:42:00.000+01:00

Vi har blivit varnade för turistfällor och Peppersack verkar vara en typisk sådan. Vi beger oss in med öppna ögon, men somliga av dem förblindas snabbt.
Lokalen är en härlig, medeltida sal med lite ölhallsstämning, fast lugnare och trevligare. Servitriserna är gulliga och klädda i "medeltidsdräkter" vars livstyckeaxelband "råkar" halka ner då och då. Att PellePlopp tycker detta är ett trevligt ställe är inte ägnat att förvåna, med andra ord.
Kassan är lite skral, så han beställer borstj. Den är god.
Mymlan, som fick salladskål till lunch igår på ett studenthak där PellePlopp käkade köttsoppa för 15 spänn, vill ha rejäl mat, så det blir fläskfilé med rödkål och svampsås. Ingen kulinarisk sensation direkt. Dyrt är det också.

Peppersack, Viru 2, Tallinn

mat och dryck:**
service: ***
miljö: ****
Kommentar: Snygga glas.

Afrikaan Kitchen 29 mars 2007

2007-04-29T07:41:00.000+01:00

Tallinn, vilken underbar stad!
Medan Mymlan kikar i butiker avlägger PellePlopp ett besök på ölschappet Soldaten Svejk, bara för att det är hans favoritställe i Stockholm. Den estniska varianten är inget vidare, men på vägen dit spanar PellePlopp in stället där vi nu går ner en halvtrappa i källarvåningen.
Vi möts av soffor med zebra- och leopardmönstrade kuddar, mosaiklyktor i olikfärgat glas, putsade väggar med afrikanska masker och reaggemusik. Kul ställe! Inga afrikaner dock, varken svarta eller vita.
Maten inspireras av hela kontinenten och här finns mycket grönsaker. Underbart!
Vi beställer in ett ljusrött men ganska kraftigt vin från Sydafrika: Hane rood.
Kocken är estnisk och vi ser honom genom glasrutan till köket svettas och dricka öl . Sympatiskt på något vis.
Mymlan beställer biff och Ploppen lamm. Uppläggningen av maten ser likadan ut: köttbit på massor av fräscha grönsaker. Sånt tycker vi om. (PellePlopp tycker också om servitrisernas extremt korta kjolar, men tycker att de gör det lite svårt att koncentrera sig på maten.)
Till efterätt beställer han mangopudding. Ha! Där fick han! Puddingen visar sig var något slags soppa som smakar Semper puré.
Mymlan prövar African Eyes: chokladöverdragna sesamfrö- och jordnötsbollar med glass. Mycket gott.
Sen får PellePlopp in kanongott kaffe och Mymlan en Madagaskar:
3 cl cognac, 8cl apelsinjuice, grenadine och champagne. Finfin kvinnlig drink.

Afrikaan Kitchen, Kus 32/34, Tallinn

mat & dryck: ***
service: ***
miljö:***
Kommentar: Ingen av oss har varit i Afrika, men maten på Afrikaan Kitchen är nog lite tillrättalagt västerländsk, eller kanske var det för att vi valde nordafrikansk mat som det inte kändes jätteexotiskt, men trevligt, annorlunda och gott var det. (Puddingarna undantagna.)

M/S Romantika 29 mars 2007

2007-04-28T18:21:00.000+01:00

Vi har flyttat ihop. Äntligen. På M/S Romantika i hytt 8818 på väg till Tallinn. Närmare än så här kanske vi aldrig kommer samboskapet.
Nå. Mymlan fick naturligtvis släpa PellePlopp ombord.
- Romantika. Vilket jävla namn.
- Men herregud, nåt ska det ju heta. Det spelar väl ingen roll!
- Hrmpff.
Sen muttrar den skenkommunistiske arbetarsonen över populasen som låter sig förledas av enkla marknadsföringstrick etc etc, tills han får en snus och blir spak igen och sen intar vi middag i skeppets gourmetrestaurant.
Förrätt: halstrade pilgrimsmusslor och tigerräka. Ambitiöst upplagt på rotsakspuré, som dock känns lite anonym. God smak av citrus på den extremt finskurna baconen som ligger som en aurinko (estniska för sol tror sig Mymlan minnas från när hon studerade finskugriska språk i femtonårsåldern) runt musslorna, tvyärr i en sträng av olja.
Huvudrätt: chokladglacerad (nej, glacen fanns runt om i form av sås) lammytterfilé (något seg, men exakt den stekningsgrad vi bett om). Chokladsåsen är kanongod. Jordärtskockor till med tuggmotsånd. Tryffel! Goooooootttttt! En basilikabåt - supergott. Ingefära. Bra! Försiktigt kryddat kött. Fina små rosenbröd. En lite menlös färskost bjuds därtill.
Utsikten går inte av för hackor. PellePlopp köper öar och skär fortare än det föds kineser.
Efteråt lite ont i magen av det myckna fettet och grönsaksbristen.

Gourmetrestaurangen, M/S Romantika, Tallinnk, Östersjön
mat & dryck: ****
service: ****
miljö: utanför fönstret *****, innanför ***
Kommentar: Till kaffet fick vi en dammig gammal chokladbit som vi klagade på, men fick beskedet av den estniske servitören att så skulle estnisk choklad se ut, varför vi avstod från estnisk choklad i fortsättningen.

Il forno Italiano 19 mars 2007

2007-04-10T14:18:00.000+01:00

Biokväll. Längesen.
Eftersom Mymlan vill visa PellePlopp kultbiografen Fyris slinker vi in på kvarterskrogen med det italienska stuket först.
Det är precis som det ska vara: rödvitrutiga dukar, lite trångt, mycket folk i blandade åldrar.
Vi försöker välja ut något från menyn som inte är "krämigt" eller "gräddigt" och fastnar för en pasta med oxfilé, knaperstekt bacon och parmesan.
Serveringen går undan; det är bra för vi är mycket hungriga. Köttet är mört, parmesanen riklig och det är fullt med trevliga, fräscha salldssorter på de tilltagna tallrikarna och gott, jo, men grädde även här. Såsen har lite för mycket anstrykning av biff stroganoff över sig.
Mymlan blir mycket mätt, medan PellePolpp tycker att det kan vara läge med en antipasti postpasti, så att säga, och beställer in en bruschetta med varm mozarella på en rejäl salladsbädd. Rejält med olivolja är det också. Suck.

Il forno Italiano, S:t Olofsgatan 8, Uppsala

mat och dryck: ***
service: ****
miljö:****
Kommentar: Smittan med fuskframskrapade tegelsnuttar har nått även hit. Ser verkligen märkligt ut. Trevlig lokal annars med kakelugnar i ett riktigt gammalt hus. Myyys.

Kungsgrillen 8 februari 2007

2007-02-15T18:01:00.000+01:00

Det har varit en lång vinter. Granbarren sticker fortfarande lite i magen när vi kryper ut ur Muminhuset och yrvakna ser oss omkring.
Nu är det födosök som gäller, men efter idevistelse krävs en mjukstart: Kungsgrillen.
Mymlan vet att PellePlopp uppskattar det som är geniunt folkhemskt retro och det här är väl det närmaste man kan komma, även om möbler och golv är utbytta och väggarna ovanför de mörkbetsade panelerna är åttitaliga, men det är ju snart retro det med.
Vi väljer porterstek med potatis,sås och gelé och slår oss ned vid ett av långborden i den lilla lokalen.
I publiken som sorlar glatt finns ingen under trettio, Faktiskt ingen under fyrtio, och hade vi inte varit där: ingen under femtio. Skönt. Det är mycket kryckor, käppar och manchesterkavajer. Har man legat vid universistetet här i stan blir man glad att se att så många av ens gamla lärare är i livet och vid god vigör. Snart är det fullsatt och nu kommer faktiskt några ungdomar i trettiofemårsåldern.
Det finns grönsaker. Bäst av allt: hemgjord pressgurka. Mymlan tar ett lass. De rårivna morötterna är underbart saftiga. Portersteken ljuvlig - det hade gärna fått vara en skiva till.

Kungsgrillen, Kungsängsgatan 23, Uppsala

mat & dryck: ***
service:****
miljö :***

Kommentar: Snyggast: att man behållit skrivstilsskylten ovanför ingången och den gröna menytavlan med vita flyttbara bokstäver.

Sukhothai 19 december 2006

2007-01-07T16:41:00.000+01:00

Tom kha gai. Bamee koong. Gaeng kaew waay. Prew wan. Graeng ped gai. Pad pak nua. Plus friterade kycklingfiléer och vegetariska vårrullar med friterade grönsaker. Se där en vanlig lunch på Sukhothai.
Inte undra på att stället är välfrekventerat. Billigt är det också och vänligt. Det mesta smakar alldeles underbart. Genuint skulle man kunna säga, men Mymlan har aldrig varit i Thailand, så det vore förmätet att kläcka ur sig. Smakrikt, starkt och mindre starkt - valet är fritt. Kycklingsoppan skulle man kunna leva på bara den. Däremot är salladsbuffén oinspirerad. Det verkar som om asiatiska restauratörer tycker att detta med salladsbuffé är ett onödigt nödvändigt ont.
Inredningen är blingigt trendfri och juldekorationen fullkomligt hysterisk. När Mymlan har lärt sig att skaka bilderna ur mobilen in i datorn så kommer det en bild också.

Sukhothai, Samaritergränd 5, Uppsala

mat&dryck:***
service: ***
miljö.**

Kommentar: Cola light. Varför finns inte det? Mymlan går hit ofta och kommer inte att sluta fråga efter det.

Socratez 11 december 2006

2007-01-06T17:43:00.000+01:00

Stackars Socratez. Ett helt år har restaurangen fått lida oförtjänt för att Mymlan förväxlade två restauranger under en omvälvande tid i livet. Förväxlingen berodde på att båda ligger vid liknande torg i Närke, båda har en likadan uteservering, båda är grekiska och på ingen av restaurangerna har man hört talas om Retsina. Nu ska Soctratez få en alldeles egen recension.
Servitrisen är så snäll, så snäll. Inga bläckfiskar här.
Inredningen är som den brukar vara på grekiska restauranger i landsorten: grottliknande väggar, låtsasblommor, tavernakänsla utan lysrör. Istället för stalaktiter i taket hänger järnridåer ner. Mycket intressant.
Vi beställer sofrito med varma grönsaker respektive souvlaki.
Decemberstormen rister i den lutande adventsgranen på torget. Kanske faller den medan vi sitter här. Vi är de enda gästerna och får försöka roa oss bäst vi kan.
En viss ambition kan anas i uppläggningen av maten på tallrikarna, sen tar ambitionen slut.
De varma grönsakerna visar sig bestå av en grillad, ljummen tomat, kalla broccolibuketter samt absolut okokta morots- och vitkålsstrimlor. Köttet är välkryddat men fett. Fyra olika såser istället för den på menyn angivna vitlökssåsen. Bearnaise.....
Souvlakin är som vanligt fläskfilé istället för lamm som i Grekland. Vad trött man blir. Oliverna i den grekiska salladen är gröna, spanska, piementosfyllda. Det råder inte nån brist på grekiska oliver i Sverige direkt, men hit har de inte letat sig.
Espresson är god.

Socratez, Köpmangatan 14, Kumla

mat& dryck: **
service: **
miljö:*

Kommentar: I fönstret står en rödlysande plaststaty föreställande Sokrates i fusksnö som en annan tomte. Det är behållningen av besöket. Om ni råkat stranda i Kumla, åk för tusan hakar vidare till Trilobiten i Hällabrottet istället. Supernice.

Hamnbackens café, 10 december 2006

2007-01-05T11:16:00.000+01:00

Nu tändas åter ljusen i min lilla stad... Mymlan har börjat gå i barndom. Igår blev hon förälskad i Tierp... Det hela började nog i Gränna, accelererade i Hjo, nu Tierp. Var ska det sluta?
Vi kommer till våra drömmars Hjo i skymningen. Lagom lysande ljusgirlanger smyckar staden. Folk ska gå på adventskonsert i kyrkan vid torget. Mymlan känner sig som hon är med i en film.
- Här vill jag bo! säger hon och pekar på ett patricierhus. Hela mellanvåningen!
- Jag tar tornet, säger PellePlopp.
Det är tepaus, men det är sent och frågan är om man kan hitta ett öppet ställe. Hjohjomänsan, i backen ner mot sjön lyser marschaller.
En modernt inredd, fräsch lokal med en fin pågående konstutställning på väggarna och en disk full av bakverk man aldrig sett förr.
Vi bestämmer oss för att dela en nötkaka. Riktigt te har de också.
Nötkakan är formidabel: nötmarängsmet på mördegsbotten med en mittcirkel av nougat. Mymlan tuppar nästan av av lycka. Nästintill PellePlopp är det här det bästa i år. (Mymlan har en hemlig dröm om att få öppna café och leva på kakor och kakbak och bli riktigt, riktigt tjock och go´.)
Efteråt trevar vi oss ner till hamnen för att känna på stormvindarna. Man skulle växa upp i en småstad.

Hamnbackens café (eller Njuta i Hjo?), Hamngatan 4, Hjo

te och kaffe: ***
fikabröd: ****
miljö: ****

Kommentar: Påtår ingår, publik i blandande åldrar, mycket trivsamt - bra konst!!

Hestravikens Wärdshus 10 december 2006

2007-01-01T17:54:00.000+01:00

Nissastigen är ingen skönhetsupplevelse. (-Det är den visst, säger PellePlopp som inte åkt här tjugo gånger förut.) Mil efter mil med skog, skog, skog. Nu jagar vi iväg från regnet som snart ska dra med sig delar av E6:an. Funderingar på att äta i Halmstad blir till beslut att stanna i Hestra.
Visst tusan, julbordstid, det vet vi ju. Säkert finns ingen plats för oss i härberget. Vi chansar, grabbarna vid bardisken konfererar. Jo, det fixar sig, det går att få äta annat än julbord och vi visas till en plats brevid brasan, utanför matsalen. Vi slår oss tacksamt ner i den lite slitna norrgavelmöbeln och pustar ut.
Snart dukas rullade linneservetter med röda sidenband fram, våra drycker och efter en liten stund förrätten: skogssvampsoppa, rökt lammfiol, färska fikon, gratinerad chèvre på litet kex och gröna ärt- och mangoldskott.
Soppan är len och har mycket smak. Ljuvligt trevlig mat. Hade det varit på snobbkrog hade det varit lika snyggt upplagt, men med bara några tärningar lammfiol, för estetikens skull. Vi är så tacksamma att man tänker på både och här, estetiken och mättnaden.
Nu är det dags för fjällröding, ragu på svartrötter (Mymlan älskar svartrötter), potatispuré, ärter och saffranssås samt lite friterad grönkål (roligt!) och dill på toppen.
- Toppenbetyg, säger PellePlopp bestämt och med välbehag.
Ja, det är mycket, mycket gott. Perfekt kryddad, mjäll fisk, lagom kokta svartrötter. Ska man hitta någon detalj som kunde varit ännu bättre kanske det är att det behövts någon färgklick i allt det ljusrosagulagröna. Och Mymlan blev för mätt - men man behöver ju inte äta upp allt! (Svårt, när det är så gott.)

Hestravikens Wärdshus, Vik, Hestra

mat och dryck: ****

service: ****

miljö: ***

Kommentar: PellePlopps specialitet pepparkakstricket fäller Hestraviken såsom alla andra blivit fällda. Fabriksbakat. PellePlopp framhärdar i sin tro på att Karin Fransson aldrig skulle nedlåta sig till något dylikt. Som bonus (PellePlopp nästan dör vid minnet) får vi istället avnjuta ett falsktsjungande luciatåg på småländska...

Margretetorps Gästgifvaregård 9 december 2006

2006-12-30T12:44:00.000+01:00

Julbord hör till de fenomen Mymlan helst undviker och PellePlopp dras till likt rånaren till en värdetransport. Men ska det begås ska det göras rejält. Och är man i Skåne måste man undersöka vad det skånska julbordet bjuder. Alltså går vi till Margretetorp. Sex kilometer dit och sex kilometer hem längs en landsväg kantad av forsar, åar och rännilar, för att inte tala om de vackra gamla stenbroar som går över de samma.
Efter glöggen tar vi plats i Kungarummet med de karljohanrandiga tapeterna och kungaporträtten och väntar på Petra. Det är vår rara och omtänksamma servitris som på bästa sätt tar hand om oss denna eftermiddag. Medan hon hämtar Staropramen och rött vin ställer vi oss i kön till julbordet.
Jaha. Nu ska besluten fattas. Mymlan är strateg och har tänkt över det här med julbord många gånger. Här ska inte slentrianätas av allt inte. PellePlopp tar med tindrande ögon ut julen i förskott och lassar på med kräftströmming, inlagd strömning, fyra sorters sill, leverkorv, sylta och – nej, Mymlan vill inte ens tänka på vad som ska samsas på den tallriken.
Ålalåda har Mymlan aldrig smakat förr. Stekt ål, rökt ål, flatrökt ål. Mycket Omega 3 blev det på den tallriken. Hon frågar en ung servitris om det finns några grönsaker.
- Inte grönsaker direkt, nej, svarar hon konfunderad. Konstig fråga antagligen. Mymlan går ett varv till och hittar två tomater, en halv grön paprika och ganska många salladsblad. Där rök dekorationerna.
-Leverkorv är gott! mumsar PellePlopp.
- Perfekt sillsallad! utbrister han.
- Julkorven är ingen höjdare, grymtar han vidare, men det är den ju aldrig.
Mymlan har avslutat sin fisktallrik och återvänder med en köttdito. Fin, mager och god viltpaté, revbenspjäll och grönkål.
- Götteligött, säger PellePlopp om spjällen som är knaperstekta.
-Mammas är mycket bättre, hävdar Mymlan och kalasar på grönkål – mums!
PellePlopp prövar också kålarna, grön, röd, brun.
- Är det inte sån man eldar med i Tyskland? undrar han.
Nu är det dags för efterrätter och sötsaker. Det är här det brukar gå åt pipsvängen. Medan PellePlopp botaniserar bland prinskorvar, Janssons och salami på sitt tredje eller fjärde varv, plockar Mymlan försiktigt upp en struva på tallriken och en klenät (mormor!) och en mandelmussla. Här är allt bakat på smör, till skillnad från på kaféet i Båstad som vi förbigår med tystnad – hör ni det!!!
Cheddar, bara en gång om året. Nu.
Ischoklad och engelsk lakritskonfekt. Ingen återvändo. Pointskalkylatorn larmar och reservsystemen går igång. Nu räcker det. Med cocosfettet ljuvligt klibbande i gommen lutar sig Mymlan övernöjd och skuldmedveten tillbaka och avslutar vinet.
PellePlopp skjuter plötsligt tallriken ifrån sig och stirrar skräckslaget på den.
- Jag är rädd för maten! Den anfaller! stönar han. Svettdroppar bryter fram i pannan. Paltkoman är nära. Han reser sig mödosamt och vacklar ut för att hämta kaffe.
Bakom ett Kullaberg av brylépudding och ris à la Malta och spettekaka och godis återvänder han en stund senare.
I lokalen har stimmandet ökat, ansiktena antagit en rödaktig ton och alla ser belåtna och tunga ut. Petra kryssar smidigt mellan borden, ställer fram snapsar, plockar tallrikar, småpratar. Hon kommer från Altmark i Sachsen-Anhalt och har bott i Sverige i tjugo år. Rätt kvinna på rätt plats.
Nöjda rullar vi ut och anträder vår långa promenad i det skånska decembermörkret. Det regnar inte.

Margretetorps Gästgifvaregård, Kägelvägen 9, Hjärnarp

Mat och dryck***
Service: ****
Miljö ***

Kommentar: Det finns många juliga, goda grönsaksrätter. Skulle man inte kunna tänka sig att ha åtminstone en på julbordet? Och en stor skål endivesallad med apelsinskivor och valnötter? Vad mycket bättre man skulle må då. Margretetorp är inte unikt med att inte ha gröna rätter, men här är stämningen så avspänd och trevlig att man hade kunnat tänka sig det. Fina toaletter har di också.

Malens Krog 7 december 2006

2006-12-29T15:10:00.000+01:00

Regnet faller tungt i Båstad. Syndafloden hotar. Vem bryr sig - vi är hungriga. Det är obegripligt att man kan äta sig proppmätt och ändå bli hungrig igen. Och lyckliga vi som får äta oss mätta, flera gånger om dagen.
Det är sen kväll när vi tacksamt slänger oss ner i den eleganta matsalen. Utsidan ser lätt trivial ut och därför har Mymlan inte lockats att slinka in här tidigare.
Vår förekommande, och sig om oss under hela måltiden bryende, servitör kommer omedelbart fram för att ta vår beställning samt rekommendera mat och vin.
Vi börjar med Tom yam, en otroligt smakrik räksoppa, som bränner på läpparna, med krasiga, kalasiga tigerräkor i, respektive en maffig vårrulle. Mymlan utnämner soppan till den godaste hon hittills smakat.
Till huvudrätt bär servitören in ett stort lass anka vilande på lite för lite grönsaker. Ankan är knaperstekt, men inte särskilt mör. Till den hör en stark, kryddig och välsmakande sås.
-Lite väl mycket fett, stönar PellePlopp en stund senare. (Han har ätit upp skinnet, så han får skylla sig själv.)
Vi dricker Cantina Zaccagnini, en Montepulciano d´Abruzzo från 2003, som klarar kryddigheten.
Efter maten beställer vi in kaffe och grönt te. Det sistnämnda serveras ur en vacker tekanna på bricka. Det ser mycket trevligt ut och blir en fin avrundning på måltiden. Vår servitör ställer in en extra kopp till PellePlopp ifall han skulle vilja smaka. Dessutom bjuder restaurangen på teet, eftersom det vin vi först beställde inte fanns. Schysst!

Malens Krog, Köpmansgatan 113, Båstad

mat och dryck:***
service: ****
miljö: ***

Kommentar: Det vore roligt att testa om servicenivån är lika bra under högsäsong. Vi återkommer!

Fiket 7 december 2006

2006-12-28T19:28:00.000+01:00

Vi vet! Vi har inte sagt att vi ska recensera kaféer. Nu blir det så i alla fall när andan faller på. Den föll nämligen så hårt på i Gränna när det var akut tekris att tidigare utfästelser får stå tillbaka
Det är precis i början av den västsvenska regnperioden - men det veta vi ännu icke. Det duggar lätt när vi parkerar på det lutande torget.
Vi slår oss ner i trevliga och udda femtiotalsmöbler. PellePlopp hämtar te och kaffe och fikabröd. "Nyttisar" till Mymlan. Här måste en varning utfärdas. Nyttisar är sesambeströdda knaperbitar av rågmjöl, sesamfrö och nåt annat jox som vi har glömt, överdragna med 70-procentig choklad. De är starkt beroendeframkallande. Nyttiga? Tja, säkert i jämförelse med alla andra fina smaskigheter på det här trevliga stället. Mums!
Publiken är blandad, många ungdomar så här dags, men ungdomar med stil, såsom de var förr i tiden, på vår tid. Man kanske skulle växa upp i en småstad ändå. För sent. Eller låta sina ungdomar växa upp i en småstad. Också för sent. De är redan fördärvade, dataspelande, ohängda och asociala. Får ta med dem till Gränna.

Fiket, Brahegatan 43, Gränna

te och kaffe: ****
fikabröd: ****
miljö: ****

Kommentar: Enda negativa inslaget är en sån där sjungande tomte på disken. Men glädjen i det lilla barnets ögon när hon får höra tomten tre gånger på raken för den snälla personalen ursäktar även detta. Man skulle växa upp i en småstad.

Glashyttans Värdshus, 7 december 2006

2006-12-18T21:38:00.000+01:00

En fruktansvärt ful plasttomte tar emot. Han ser absurd ut där han står med sin lykta på den grönbruna marken.
Inne är det stimmigt och uppspelt och fullt med män. Populärmusik spelas på en förvånande hög ljudnivå. Det är tidig eftermiddag. Konstigt ställe. Aha, julbord, javisst ja, men det har vi inte tid med.
Vi slår oss ner i hörnet. Intill sitter långbord efter långbord med gubbar, män och killar. Några enstaka kvinnor. Det där måste vara tjänstemän, det där grabbarna på golvet och bordet med några kvinnor - det är säkert ekonomiavdelningen.... Fördomar? Nänä, inte vi inte.
Lokalen är ljus med massor med fönster, bland annat mot vattnet. Inredningen en mix. Eleganta stolar och bord. I taket vitlackerade dallasfläktar, på väggen en guldpendyl... Snygg och ren toa.
Vad bjuds? Affärslunch. Hm, ok. Vi beställer en halv sån, det vill säga oxfilémedaljonger.
Först kommer vörtbröd. Hallå! Vi äter affärslunch!
Smöret är vackert krullat som en blomkålssvamp. Mymlan avstår brödet, som är torrt och fabriksbakat.
Snygg upplagda oxfilébitar kommer in med några rosa groddar på toppen, kantarellsås i botten och ett gräslöksstrå samt potatishalvor av mandelpotatis eller sparrispotatis. Inga grönsaker. Suck.
Potatisen har en fin smak, men är stenhård. Oxfilén är mör som sig bör, men ojämt stekt. Allt är mycket, mycket försiktigt kryddat. Såsen smakar rejält av kantarell och har en fin arom av rosépeppar, men är gräddfet.
Åter svarar vi Ja på frågan om det smakade gott istället för att berätta vad vi tycker. Vi är ena riktiga fegisar vi.
På vägen ut tar vi en titt på julbordet; det ser trevligt ut med flera olika sorters gravad lax, kallskuret, spännande vilt och trevliga ostar. Inte en grönsak här heller, så långt ögat når. Ska det vara så omöjligt?

Glashyttans värdshus, Näsets udde, Södertälje

mat och dryck: **
service: **
miljö: ***

Kommentar: Nu i juletid har vi lagt oss till med ett nytt test: pepparkakstestet: fabriksbakade - blä, hemgjorda :-). PellePlopp testar kaka efter kaka och samtliga, ända ner i botten av den stora korgen vid julbordet, är fabriksbakade. Snopet.

Fugu 27 november 2006

2006-11-28T20:50:00.000+01:00

Man glider in. Ganska nyäten respektive vrålhungrig. PellePlopp och Mymlan ska gå på bio, men först en bit mat.
Här är det asiatiskt som gäller. Inredningen är stilren, ljus och diskret. Snygga halogenlampor ger stämning. Behaglig musik på lagom volym.
Sa hon behaglig? Sa hon stilren?
Det läskiga är, att efter ett tag upptäcker man att det är lite Ikea över stället. Efter ett tag upptäcker man att det ÄR Ikea. Ikeavaser med Ikeabambu vars bäst före datum sedan länge passerats. Även musiken är Ikea. (För tydlighetens skull måste tilläggas att Mymlan är ett Ikea-fan - hon vill bli lika rik som Kamprad - och ofta har Ikeaabstinens - hon vill så gärna sätta bo med PellePlopp varenda gång hon strosar genom varuhuset och ser allt nyttnytt.)
Musiken ja, tillrättalagd piano och harpa där Cat Stevens och Beatles platsar lika fint. Det är otäckt behagligt. Örongodis, så att säga.
Mymlan vill testa middagsbuffén som står där och doftar så lockande. PellePlopp väljer fem små rätter och vårt trevliga sällskap, Filifjonkan och Snusmumriken, väljer två olika kycklingrätter.
Den sanslöst ointresserade unga servitrisen hasar fram efter ett tag. Knappt artikulerande undrar hon om vi gjort några fynd. Bådar inte gott.
Efter ett ännu längre tag hasar nästa unga dam till bordet med beställd dryck och lite senare med bestick, tunna pappersservetter och engångsätpinnar.
Mymlan sitter artigt ett tag och väntar på att sällskapet ska få in mat, men till slut går det inte längre och hon uppmanas att kasta sig över buffén. Sagt och gjort. En bit ofantligt fet grillad lax får rinna av innan hon lägger den på tallriken, sen hoppar hon över fem friterade rätter för att satsa på strimlad oxfilé med broccoli och thailändsk kycklinggryta. Från den trista salladsbuffén tar hon några skedar majs, några grovt skurna gurkbitar och dito torra morotsbitar samt lite fruktsallad.
Laxen kan lugnt förbigås med tystnad. Oxfilén däremot är det sting i. Broccolin har tuggmotstånd och allt smakar starkt och mycket gott. Kycklinggrytan är stark också den, men inte för stark. Grönsakerna här är också perfekt wokade.
När Mymlan gott och väl hunnit halvvägs kommer de andras kycklinggrytor in och avsmakas. Jo, den med ingefära smakar rikligt och gott av kryddan och grönsakerna är även här mycket bra. Kycklingrätten med nudlar petas det dock en del i, men Filifjonkor är ju som de är och den här rätten var kryddad med fel sorts curry, anser hon.
Nu har det gått fyrtiofem minuter sen vi kom och ännu har de fem små rätterna inte synts till. Äntligen hasas den fram på en fyrdelad tallrik. Det ser inte kul ut. Tre av rätterna är friterade, den fjärde är biff med bambuskott. Allt är brunt och ser ganska oaptitligt ut. Inte en färgfläck. PellePlopp tycker dock att biffen är mycket god. Den femte rätten är de friterade bananerna med vaniljglass till efterrätt. Glassen är åtminstone vit. Den får vi vänta ännu längre på, så länge att vi missar Borat och får lov att titta på Meryl Streep som Miranda Priestly istället. (Ploppen grämer sig fortfarande.)

Fugu, Drottninggatan 5, Uppsala

mat och dryck: ***
service: *
miljö: ***

Kommentar: I köket står någon som kan laga mat. Synd att den inte får komma bättre till sin rätt. Salladsbuffén är extremt tråkig. Och Drottninggatan stavas med två t.

KonstnärsBaren 19 november 2006

2006-11-20T22:18:00.000+01:00

Lite matta och avslagna efter två släktkalas på raken traskar PellePlopp och Mymlan hand i hand genom huvudstaden.
Ploppen längtar hem till katten. Mymlan längtar efter lite action. Som tur är vill båda ha mat. Ploppen muttrar, för vi går i "fel" kvarter. Här känner han inte till några restauranger. Han hatar Stureplan och trycker ner kepsen djupt över pannan. Plötsligt skiner han upp:
- Prinsen!
Stängt, men nu är mungiporna en gång uppe och PellePlopp greppar Mymlans hand med sin stora näve och älgar iväg mot KB.
- Här har jag aldrig vart, säger Mymlan och PellePlopp ler förnöjt.
I den avlånga restaurangen sitter ett tiotal gäster, men det hörs inte. Mymlan ser att de rör på läpparna, så de måste kommunicera på något vis. Här är DÄMPAT. Mymlan fumlar mobilen till Ljudlös, för att inte råka störa. Det är mycket elegantare än Mymlan föreställt sig; inga Konstnärer i svarta baskrar som svingar bägare eller ser anemiska och svårmodiga ut. (Men två stiliga grånade karlar med hästsvans, om det nu kan betyda nåt.)
Vi blir anvisade en svängd grön soffa mitti ungefär, i ett gångstråk för den smala, smidiga, långa, diskreta och snabba servisen, så Mymleknuten får sig nån törn vid något tillfälle och åker på sniskan.
Brödet är riktigt bröd, med hård skorpa och mycket smak. PellePlopp hugger in och tittar med förväntan i blick efter den skomakarlåda han betällt med oxfilé och knaperstekt bacon.
-Hoppas det inte är några grönsaker, fnissar han.
Önskningen besannas och förtjust kastar han sig över den möra köttbiten och den fluffiga potatispurén.
-Underbart, dubbelgott! frustar PellePlopp och ser lycklig ut. En Starobrno på fat bidrar.
Mymlan har fått in ett jättelass med Caesarsallad. Den är svåräten med sina stora salladsblad som fladdrar över halva ansiktet och de grillade kycklingfilébitarna är ganska torra. Krustaderna är avlånga och liksom för stora. Parmesanen smakar som den ska, liksom dressingen när man väl finner den, men en liten besvikelse är det.
Nästa gång vi går hit ska det inte vara dagen efter och vi vill sitta vid fönstret och läppja på fint vin ur de stora, vackra glasen, titta på konsten, äta tre rätter och bara njuta.

KB, Konstnärsbaren, Smålandsgatan 7, Stockholm

mat och dryck: ***
service: ***
miljö: ****

Kommentar: Mymlan har för vana att sitta med ryggen mot väggen, så hon ska kunna skjuta boven i samma ögonblick han släntrar in genom saloondörrarna. Därför kändes det inte bra att sitta mitt i autostradan. Till yttermera visso nådde hon knappt upp till bordskanten, så gott folk, ni må förlåta om hon låter lite snipig denna gång.

Dufweholms herrgård 5 november 2006

2006-11-11T17:40:00.000+01:00

PellePlopps lilla mor - och hennes stora gubbe också för den delen - har fyllt år. Ploppen har redan i våras införskaffat presentkort till Dufweholm, där vi länge velat äta.
Vi träder in i gemaken anförda av avspänd Fredrik. Vi är de enda gästerna denna söndagkväll, vi kommer lite utanför stängningstid nämligen. Det erbjöd inga som helst svårigheter. Inget annat heller, möjligen likviditeten undantagen.
Åh, det vattnas i munnen när Mymlan tänker tillbaka på denna afton. Visserligen står kvällens kalvstek i ugnen och den ska nog inte smaka kattskit, men...
Till förrätt väljer vi halstrade pilgrimsmusslor. Till dessa rekommenderar Fredrik en halvtorr riesling: Reichsgraf von Kesselstatt 2005. (Mymlan kan inte dölja sin skepticism. Inte beroende på valet i sig, utan på en pinsam episod i det dunkla förflutna. Mymlans mycket oplanerade och nesliga alkoholdebut skedde på Västgöta nation i Uppsala efter att hon som sjuttonåring smitit in med de äldre grabbarna som bjöd på riesling och tog hand om konsekvenserna och vallade och skjutsade hem till föräldrarna, ska också sägas, tack Claes, Micke och Johan, men riesling har liksom inte smakat sen dess.)
Nu kommer en liten bjudrätt: senapssill med rödlök och lite jungfruolja i en fiskformad minitallrik. Enkelt och gott och mycket smått.
Vinet provas. Mmmmm. Mymlan kapitulerar. Nu, trettio år senare. Eine Schande. Musslorna anländer. PellePlopp ser olycklig ut. Inte bara beroende på att det är han som kör.
- Det kunde vart lite mer.
Han tänker också på Gubben. Ingen blir mätt på lite spridda bitar, hur goda och vackert upplagda de än är.
De är hur som helst delikata på sin bädd av tunt skivad rödbeta, garnerade med smulor av stekt sidfläsk och pistage med någon sträng Blacksta lönnsirap till. (Ungefär här faller Mymlan i trans och blir inte sig själv igen förrän till frukost på torpet klockan tio i elva morgonen efter. Sålunda kan sanningshalten i det följande inte fullt ut garanteras.)
Det är åtgång ur brödkorgen. Där finns kavring, två sorters vitt bröd och ett halvmjukt tunt bröd. Trevligt, men hästlängder från Franssons (Se Hotell Borgholm).
Pepparstekt hjortrygg galopperar in. Upplagd i fyra små kvadrater, rosaröd, mööööööööör, med knaprig rösti på smörstekt Karl Johan och plommonchutney.
- Underbart! utbrister Mymlan, läppjar på Echeverra, en chilensk reserva från 2003 och skålar med Gubben.
- Underbart är kort, konstaterar PellePlopp bittert och dricker mineralvatten från Bie.
Päronen ser däremot inte det minsta misslynta ut. Lokalen är vacker, vi pratar och skrattar och fantiserar om att bo över så Mor och Plopp kan få ta del av det värmande vinet.
Fredrik är förekommande och frågar om vi vill ha port till ostarna och det vill vi (Mymlan) egentligen, men det hade vart för taskigt.
Floda, Sörmlands ädel och Linnéa heter ostarna från det närbelägna, tidigare hälsingska, Jürss ysteri. Ostarna serveras med rabarberkompott och blåbär. Wow. Bara wow. Mymlan, som har vissa reminiscenser av Faust tänker i sitt stilla sinne om detta ögonblick: Verweile doch, du bist so schön. Det vill säga, ska man nu dö, så borde man göra det i detta tillfredsställda ögonblick.
Efterrätt avstår vi från. Kaffet intas i salongen med läckert sengustavianskt möblemang i svart och guld. Fredrik återupplivar den avsomnade brasan. Vi borde ha sovit över.

Dufweholms herrgård, Katrineholm

mat och dryck: *****
service: *****
miljö: *****

Kommentar: Fruktansvärt gott. En riktig höjdarupplevelse, men det svider i plånboken och det svider i själen när de man vill glädja måste ta en stadig nattmacka när de kommer hem.

Ja-Thai 27 oktober 2006

2006-11-10T12:56:00.000+01:00

Det är stormvarning på radion medan vi bilar söderut i eftermiddagssolen.
- Mediehysteri, fnyser PellePlopp, medan han rattar in i Sveriges närmaste stad.
Vi spanar efter ett matställe som fått en massa stjärnor på Eniro. Sedan vi omedelbart vänt i dörren - nej, inga namn och vad står omdömena på Eniro för egentligen? Bättre syns oss att vara omdömeslös - är läget som vanligt akut. Vissa måste kissa, Mymlor måste mumsa.
Lyckan står oss bi: Asiatisk buffé. Det kan inte vara helfel.
Vi lassar på tallrikarna med sushi, korianderstark kyckling i kokosmjölk, kinesisk strimlad biff i grönsakswok, kyckling i jordnötssås, fräsiga nudlar m m. Allt är smakrikt och gott med tuggmotstånd i grönsakerna, inget mesigt, till och med sushin är ok.
När första hungern lagt sig lägger vi märke till den förskräckliga popmusiken. Är den finsk? Eller thailändsk? Är språken släkt? Eller musikerna?
- Kaffet har stått på plattan sen elva, påstår Ploppen, medan Mymlan med nymätta ögon granskar lokalen: den fläckiga heltäckningsmattan, de nötta sparksocklarna, de vissna plastblommorna, kalkränderna på det stora akvariets väggar, de lackade stenväggarna och framför allt den underliga fästanordningen i dokumenttejp för fuskbjälkarna. Konstigt nog är helhetsintrycket rätt trivsamt.
Det ändrar sig när vi kommer ut; det blåser full orkan och vägbyggesskyltar far som projektiler över 55:an.

Ja-Thai, Torggatan 20 B, Enköping

mat och dryck: ***
service: **
miljö: (*)

Kommentar: Vissa som måste kissa hade varit där före oss. Frågan är när toaletterna städades senast. Smutsigare har vi sällan sett. Medan man begrundar det kan man studera den intrikata klinkerläggningen. Plattläggarn måste ha varit full eller döende. Av den snabba blicken in i de bakre environgerna att döma skulle stället stängas direkt om miljökontoret fått se det... Det vore synd, för maten smakar verkligen gott.

Yukikos sushi 16 oktober 2006

2006-11-04T20:02:00.000+01:00

Ett särskilt kärleksförhållande har Mymlan till Yukikos Sushi. Första gången hon smakade denna då nytrendiga mat var i samma lokal som Yukiko har nu. Skillnaden var att då var det Mymlans lokal där hon krängde antikviteter och sushin var beställd från butiken om hörnet.

Många om och men senare drar Mymlan en motsträvig PellePlopp till detta sushiparadis utanför Japan. Motsträvig är han för att han är stockholmare - han har med andra ord aldrig ätit en riktig sushi. (En gång har han till och med blivit rejält matförgiftad av något med sushiutseende.)

Vi beställer misusoppa, lyxmoriavase och grönt te. Ploppen tar en stor: “Sushi blir man inte mätt på.” Ha-ha. (Proppmätt Plopp släpar sig en dryg timme senare till bilen.)

I lyxmoriavasen ingår bitar av fisk man inte visste fanns, samt havsmakrill, tonfisk, pilgrimsmussla, havskräfta och lax förstås. En löjromsmaki och en absolut delikat strut med sallad, tonfisk,och annat smått och gott gör lyckan fullständig. Allt är fullkomligt överjordiskt fräscht och elegant.

Hemligheten bakom en perfekt sushi lär vara riset. Mymlan tycker i allmänhet att ris är ett trist litet tillbehör av rent löjligt ointressant utseende. Så icke Yukikos ris. Godare finns inte.

Inredningen är sobert japansk och trivsam med listigt nedsänkta bord så det ser ut som om man sitter på knä på kuddar vid låga bord. Det finns också alldeles vanliga bord med stolar. En diskret skylt ber gästerna sänka ljudet på sin konversation och stänga av mobilerna så att måltiden kan bli en njutning för alla. På somrarna är det uteservering på den trevliga bakgården intill blommor och blader.

Personalen är vänlig, snabb, glad, proffsig, japansk.

Yukikos Sushi, Norbyvägen 65, Uppsala

mat och dryck: *****
service: *****
miljö: ****

Kommentar: Sunniva Solvända, japanfrälst fjortonåring, säger: “Mamma, tänk så fint det har blivit här, sen dina sunkiga möbler och dammiga prylar försvann härifrån.” Hrmm.

New India 9 oktober 2006

2006-11-04T19:55:00.000+01:00

New India har en lunchbuffé dit vi gärna söker oss. Det är vi inte ensamma om. Hur den ständigt vänliga personalen lyckas tränga in oss mjölkkor, säkert tio procent av Uppsalas befolkning, samt ett antal utsocknes förvirrade psykologistudenter som har alltför nära till denna oas, på alltför få bord på alltför liten tid är en gåta. All kö, all väntetid - vilken inte är lång - är förlåten. Här snackar vi indiskt. (Inte för att Mymlan varit utanför Europas trygga hank och stör, men se det har PellePlopp.)

På lunchbuffén finns tio rätter, varav två vegetariska. Om Biff Vindaloon säger till och med PP: “Den var grym”, alltmedan han torkar svettpärlorna ur pannan.

Mymlan, som är lite mer övertänkt och strategisk, börjar med att fylla tallriken med konserverade mandariner, apelsinklyfta och sallad. För övrigt är salladsbuffén lite oinspirerad. Sen fläskar hon på med sizzeling lammgryta, kycklingcurry, läskigt röd tandoorikyckling och utsökt naanbröd, inte alls så fettdrypande som på andra indiska ställen vi bevistat. Och till sist, som kronan på verket, biffen som får örontrumpeterna att slå fanfarer, stackars Pia tandläkaren efteråt att dåna och ens barn att inte vilja pussa godnatt. Ja se det var en riktig lunch det!

New India, Bäverns gränd 5, Uppsala

Mat & dryck: ****
Service: ****
Miljö: **

Kommentar: För populärt. För billigt. För gott.

Värdshuset GammelTammen 9 september 2006

2006-11-04T19:52:00.000+01:00

Här kan man få ordentligt på nöten om man uttrycker sig ofint, så Mymlan har hukat en smula innan hon tar sig an uppgiften att beskriva ett av många besök på “Tammen”. Tidigare har det bara blivit luncher och de är en smula oförutsägbara. Gott. Inte tu tal om saken, men ibland så fett att Mymlan blir mörkrädd. Någon gång så underbart gott att Mymlan dristar sig till att be om receptet, vilket levereras bums på en handskriven lapp. Redan samma lördag gör den kryddiga rostbiffsmarinaden succé på en familjemiddag - men det är en helt annan historia. Till ämnet!

Sällskapet är angenämt, förutom PellePlopp en samling människor från när och fjärran med ett gemensamt intresse; antikviteter. Vi sitter i ett chambre separé inrett i Karl Johanstil och samtalet kretsar kring möbler och annat trevligt.

Nu kommer vår servitör och vår hovmästarinna in med förrätten, en skaldjurstårta med räkor och rökt lax. Några strängar balsamvinäger och basilikaolja slår krumlelurer på tallrikarna. Räkorna är fräscha och kavringen mustig. En chablis hade suttit ypperligt till, men Mymlans roll som värdinna tillåter inga excesser idag.

Till varmrätten tar vi däremot in en Péppoli Chianti Classico 2003. God, värmande, mjuk, kryddig. Maten är ett säkert kort, känns nästan som hängseln plus livrem; oxfilé med potatisgratäng. Det kan ju aldrig bli fel, men lite fantasilöst kan tyckas. Alla får dock precis den stekningsgrad de bett om och är nöjda. De rostade rotsakerna som serveras till är härliga, men i övrigt saknas grönsaker. Hm. Vi hade sagt till i förväg om ett mjölkfritt alternativ till PellePlopp, men det syns aldrig till och vi frågar inte heller.

Allt är mycket gott och när chokladkakan med grädde och frukt kommer in känns den väl mastig och Mymlan är mätt. Konstigt nog försvinner den från tallriken ändå…

Värdshuset GammelTammen, Herrgården, Österbybruk

Mat & dryck: ***
Service: ***
Miljö: *****

Kommentar: Ständig kö till etablissemangets enda toalett gör att man får offra en del av umgänget. Kaffet intar vi i den trivsamma salongen. Samovaren susar men - hallå! Påste?

Nora stadshotell 4 september 2006

2006-11-04T19:46:00.000+01:00

Pampigt med skavanker. Så skulle man snabbt kunna beskriva Stads i Nora. Svängdörren till receptionen hänger på ett gångjärn, husfrun ser mycket trött ut när hon äntligen dyker upp, dörrlåset funkar inte, inte heller det trådlösa nätverket, men det är knappast hotellets fel, eller? Smiter man upp en trappa på den slitna heltäckningsmattan - vilket rekommenderas - kan man beundra en enorm ljuskrona i festsalen - och önska att man vore på bal i vit muslinklänning hundra år tidigare.

Nå, nu är man i Nora för att äta lunch. Ingen marknad. Pust, den missade vi som tur är.
Sensommarsega getingar kryper in och ut i dryckesautomaten. Man får passa sig för att inte få med dem i glaset med lingondricka. En servitris kommer med en välanvänd getingsmälla och smäller.

Det serveras frukostkorv med bostongurka, precis sån som man såg på Trazan och Banarne när barna var små och inte någonsin har längtat efter. För övrigt fisk.

När man går på lunchbuffér och de serverar fisk så undviker man fisk. Varför? Jo, det ska till en sju helsikes duktig kock som kan åstadkomma att varmhållen fisk smakar nåt. Eftersom alternativet här är sämre suckar åtminstone Mymlan lite och tar fisk.

Vid åsynen av salladsbordet åker mungiporna upp. Här finns många sorters roliga, välsmakande blandningar. Och nu får man ge sig: fisken smakar mycket bra i sin vitvinssås. Till och med potatisen är god.

Nora stadshotell, Rådstugugatan 21, Nora

mat och dryck: ***
service: **
miljö: ***

Kommentar: Mymlan var här dagen efter också. Då serverades till lunch: korv och fisk. Ekonomiskt att utnyttja resterna av korven till korvgryta, och den nya sortens fisken var god den också, men…

Borensbergs gästgivaregård 2 september 2006

2006-11-04T19:32:00.000+01:00

Vilken sabla otur vi har. Tror ni inte att när vi anländer till Borensberg är det nån sorts jippo där med? Aldrig att man kan få ha en lugn stund. Här är det HUSBYFJÖLS-marknad. Man kan köpa cocosbollar och frysa in.

Vi parkerar BMW:n och tränger oss in i den lilla beställningsdelen av gästgiveriet. Idag är det naturligt nog ingen bordsservering (och Göta Hotell har stängt. Morr. Vi har försökt flera gånger tidigare att käka lunch där, men de bryr sig inte).

Menyn upptar fyra rätter och vi bestämmer oss för mangoglacerad kycklingfilé, inte helt billigt, men gott låter det. Som tur är får vi plats under taket i den sekelskiftiga uteserveringen intill Motala ström. Snart viner snålblåsten och spöregnet dundrar snett in på Mymlans rygg. Limegröna fleeceplädar från IKEA finns dock vänligt utplacerade på de gedigna träsofforna och sveper man en sån kring sig går det utmärkt att sitta kvar under piprankorna.

Serveringspersonalen är som så ofta förr i tjugoårsåldern och jättesnäll. Tallrikarna stora och uppläggningen ser fin ut. Här har någon inspirerats av det franska köket. Men. Det franska köket hade sin storhetstid för tjugo år sen. En modern restaurangbesökare blir lite besviken över EN sockerärta och fem morotsstrimlor, hur al-dente de än är.

Kycklingfilén är perfekt stekt, men över den har man hällt en halv burk färdig mango chutney bengali spice. Suck. Sucks. Glacera, det är nåt annat det.

Till detta serveras en potatiskaka, med tunna skivor, ömsint vitlökskryddad och perfekt i konsistensen. Tyvärr är den kall och tyvärr dränks den finstämda smaken i bengali spice.

Kaffet är ok, men opraktiskt anordnad servering gör att man inte riktigt orkar ta det.
Kanske kommer vi tebaks när det inte är FJÖL.

Borensbergs gästgivaregård, Husbyvägen 4, Borensberg

mat och dryck: **
service: **
miljö:**** (ute) * (inne. vem f-n har vart i Stockholm och sett råa tegelväggar och sen kommit till Östergötland och fått fria händer att göra sammalunda utan att riktigt avsluta?)

Kommentar: I vanlig ordning frågar servitrisen: Smakade det bra? Nu önskar man inte ljuga, men samtidigt inser man det meningslösa i att göra servitrisen ledsen för nåt hon inte kan rå för. Varför kan man inte som i sydligare nejder fråga något som det utan vidare går att svara ja eller nej på och som egentligen kanske är viktigare: Blev ni mätta? Det blev vi.
PS. När vi återvände igår bjöds god portersmakande höstgryta och en rasande trevlig salladsbuffé. Inget märkvärdigt, men helt ok. Servitrisen lika snäll och dessutom vänlig mot ett av traktens orginal - det finns flera - vars matlass fick PellePlopps överlastade tallrik att se ut som harlort, och mot ett gäng suspekta poliser - Skånska insatsstyrkan? - med full beväpning och T-shirtar med "Närkamp!" och en huggande jaktkniv på. Ryyyys. Mymlan skulle känna sig tryggare med ordningsmakten om det varit nallebjörnar istället på tröjorna.

Skänninge stadshotell 20 augusti 2006

2006-11-04T19:29:00.000+01:00

Aj, aj, aj, aj. Medeltidsmarknad. Det är anakronistiskt så det förslår. Extremt svårt att tänka bort parkeringsskyltar, barmagade tonårsmammor och feta amerikakepsgubbs i trettioårsåldern. Vi gör vårt bästa och huvudena värker. Vi ville ju bara ha käk, vi. Nu är det antagligen medeltidsmarknadsanpassat och knappast rättvisande. Men skyll er själva, Skänninge! Here we go.

Vi väljer att sitta på den eländigt trånga uteserveringen. Här har man av snålhet (?) trängt ihop dubbelt så många bord som det får plats. Särskilt när 120 kg:s pensionärer breder ut sig över två bords yta och vägrar maka på sig, blir det komplicerat att tränga ner en smidig 100 kilosmc-kille och hans 60-kilosspätta. (Jaja, vi vet, vi är snart där själva, men då har bloggen bytt namn till Fettona går på kalorijakt.)

Hungern är som vanligt akut. Ett gissel. Nåja. Vi väljer marknadsmenyn i form av grillspett. Punkt. Jaha. S

alladsbuffén är fantasilös, servisen försagd, minst sagt. Grillspetten kunde lika gärna ha varit flintastek i bitar. Det smakar inte särskilt medeltidiskt (Jaha, och hur vet vi det? Jo, för vi antar att Kockens grillkrydda inte hade uppfunnits då.) Klyftpotatisen är snäppet bättre än på Lisas i Storå, det tackar vi för och såsen , något slags gurkmajo, passar bra till. Men längtar man till Skänninge ska man besöka Muséecaféet (ja de stavar inte så, men bakverken, miljön och servicen är desto bättre).

Skänninge stadshotell, Stora torget 1, Skänninge

mat och dryck: **
service. *
miljö: ***

Kommentar: Toan är kalas, lokalerna för övrigt också. Det skulle var kul att ha råd att käka och bo här. (Bjud oss och vi ska skriva fint om er! Vi är alltid pålitligt mutbara.)

Kisa Wärdshus 18 augusti 2006

2006-11-04T19:26:00.000+01:00

Det har blivit mycket luncher på sistone. Eftersom vi latar oss denna underbara sommar har vi inga inkomster. Men lunchställena i vårt land måste ju också kartläggas av någon.

Kisa Wärdshus har blivit grundligt utforskat i år. Här har man den sympatiska vanan med lunchbuffé. Off-season är den fem kronor billigare. Mystiskt. I alla händelser är den prisvärd - även om det beror lite på den dag man kommer. Fredagar är godast, måndagar mest husmanskt.

Idag är det fredag och en krämig räkomelett får uppta en fjärdedel av tallriken. Kocken här är omelettmästare. En vegetarisk rätt finns alltid och idag går den inte av för hackor; en grönsaksgryta med mer smak än de flesta köttdito. Sen fläskbog med svampsås. Dagens misslyckande (det finns såna då och då) är spaghetti. Hallå! Det kan man inte ha på ett buffébord där maten står och värmehålls. Dessutom badar den i fett. Nejnej, ett studiebesök i Italien rekommenderas.

Mycket trevliga sallader och grönsaker ingår, liksom en enklare efterrätt, på torsdagar givet: pannkaka, men oftast kräm med mjölk. Kaffe och HEMBAKT kaka därtill.

Den trallande servitrisen är inte här idag. Kanske är hon bara säsongsanställd. Ungarna har förundrats hela sommaren. Men hon är bra och mycket serviceminded, vilket brister lite så här efter semestrarna.

Kisa Wärdshus är ett populärt ställe, så ofta befinns en maträtt vara slut. Men har man inte bråttom är det värt att vänta, för kocken hittar alltid på nåt trevligt nytt att ersätta det fallerande med.

En annan sak som skiljer sig under hög- och lågsäsong är att det inte finns flaskdryck under hög, men en massa trevliga matdrycker. Mymlans favorit är iste med persikosmak.

Under humlepergolan intar vi tallrik efter tallrik (det lönar sig att ta hit tonårssöner och PellePlopp) och spanar på lustiga pensionärsturister som man undrar vilken sten de krupit fram under från, muskulösa byggjobbare med reflexbyxor och intellektella (sic!) rökande tjejer i femtifemårsåldern från storstan.

Kisa Wärdshus, Tingshustorget 1, Kisa

mat och dryck: ***
service: ** (den trallande ****)
miljö: sommar ****, vinter **

Kommentar: Alla servitriser bör tralla.

Lisas Mat 14 augusti 2006

2006-11-04T19:23:00.000+01:00

Vi åker motorcykel genom regnet. Det gör inget. Vi har semester och Kawasakin är utbytt mot en komfortabel polis-BMW från 1973. PellePlopp ska ta med Mymlan till Värdshuset Älgen. Han har varnat: Det kanske inte är öppet.

Nä, det är stängt. PellePlopp fick Älgen rekommenderat för sig av Stellan och Barbro på pensionatet 1997, men har aldrig lyckats få nån mat där. Det kanske alltid är stängt?

Vi har en lång väg framför oss och vågar inte chansa på att det ska finnas nåt trevligt ställe längre fram. På vinst och förlust svänger PellePlopp in på krångliga vägar efter att ha sett en skylt.

Folkets hus. Hmm.
- Har di bare kåldolmar, ja si då går ja, säger Mymlan lite surt, för hon känner sig blåst på de vikta linneservetterna och bordsserveringen och älgfilén hon i tanken redan beställt på Älgen. Blodsockret och förväntningarna är i botten.

Dagens visar sig vara falugryta med grädde. Nej tack. En fortsatt läsning av menyn visar att allt annat är friterat. Hamburgertallrik verkar vara det smalaste som går att uppbringa.
- Med pommes eller klyftpotatis? frågar Lisa.
Vi väljer klyftpotatis och då undras det om vi vill ha med “allt”. Ja, det vill vi, bara ingen dressing.

Vi letar oss ut på terassen ovanför ingången. PellePlopp går tillbaka för att leta sallad. Han hittar en glasskål med några simmande tomatslamsor, ett par gurkbitar och lite vattnig isbergssallad. Han tar vad som finns.

Nu kommer hamburgertallrikarna in med s k klyftpotatis, det vill säga färdigköpt och sen friterad, fettdrypande potatismos i klyftform. Hamburgaren då? “Allt” visar sig vara bröd ur påse, ej värmt, några ringar lök, en matsked bostongurka, en euroshopperhamburgare samt senap och ketchup.

Vi petar på de salladsrester PellePlopp räddat undan förgängelsen och tuggar under besviken tystnad. Mymlan ökar i vikt med två kilo på 20 minuter, för trots att hon tycker det är äckligt äter hon “klyftpotatisarna”.

Bilbruset från riksväg 50 blandas med ett underdimensionerat vindspels plingelplångande. Några moppar far förbi.

Lisa ser snäll ut och har en fin tatuering, men Lisa, varför kan det inte vara gott när man ändå ska göra mat? Varför inte en hemgjord hamburgare? Varför inte lite grönsaker, riktig potatis, kanske ost, kanske ett stekt ägg, något som överraskar?

You get what you pay for. Förvisso. Men som PellePlopp konstaterade efter fettchocken och det var dags för kaffe:
-Det var det mest överjävliga surkaffe jag druckit i hela mitt liv.

Lisas mat, Folkets hus, Storå

mat och dryck: *
service: ***
miljö:*

Kommentar: Rent och prydligt och vänligt, men vad hjälper det?

Trilobiten 29 maj 2006

2006-11-04T19:19:00.001+01:00

Låt oss slå fast det först som sist; Trilobiten borde q-märkas. Märkligt nog finns det såna här ställen kvar i vårt land. Inredningen är elegant 1950-tal, med matsalsstuk, de svävande tygkloten med små sydda hål från då det begav sig hänger kvar, vita och fräscha, direktionsrum med maffig 1800-talskonst i guldramar, schysst uteplats med Tarkovskijstämning och vita ståltådsmöbler från 1950-talet. Möblerna i matsalen är nya, men resten är mycket bra. Dubbelsvängdörrarna i glas med ek och mässingshandtag är opraktiskt statusgivande och kvar sen orten var centrum för ytongtillverkning. Man gläds.

Det här är ett av PellePlopps favoritställen. Mymlan hänger gärna med, men inte för ofta, eftersom det bara finns en rätt på menyn som räknas som MAT för henne (lilla ärtprinsessan).

På Trilobiten serveras rejäl mat för rejäla karlar. Dessa utgör också huvudparten av gästerna vid lunchtid. Samtliga verkar vara stammisar. Värdinnan morsar och frågar om ditten och datten. Hon är ett socialt geni. Stället känns familjärt och hemtrevligt den imponerande takhöjden till trots. Menyn innehåller rätter som lövbit, pyttipanna och bräckt skinka med ägg, samt dagens. Och räksallad, som tur är.

Just den här dagen äter PellePlopp kalops, eller kanske lappskojs eller pyttipanna. Portionerna räcker till en trebarnsfamilj i Stockholm. Mymlan beställer sin MAT: räksallad.

Kära vänner. Räksallad låter prosaiskt, och onekligen var det med en återhållet uppgiven suck som Mymlan valde räksallad första gången PellePlopp entusiastiskt bar in henne över tröskeln för att visa “sin” Trilobit.
- Utan Rhode Island, tack, sa Mymlan och kände sig som en riktig stadsråtta.
- Javisst, log den vackra värdinnan varmt och fick Mymlan att känna sig som om hon gjorde stället ett tjänst som valde bort såsen.

Nu besöker vi Trilobiten för tredje eller fjärde gången tillsammans och värdinnan känner igen IngenRhodeIslandkvinnan och ler välkomnande. PellePlopp har väl varit här en sisådär tjugo gånger, men är inte igenkänd; det gnager tydligen, för han muttrar lite bakom matberget på andra sidan bordet.

Till saken: räksalladen är underbar. Fina, spänstiga, rikliga tronar de små rosa kurvaturerna på ett berg av fräschaste knispriga grönsaker. Två rejäla burkssparrisar kröner skapelsen. Och portionen är lika stor som tallriken. Att bli mätt är det bästa Mymlan vet.

Trilobiten, Yxhultsvägen 11, Hällabrottet

Mat och dryck: **
Service: ****
Miljö: ****

Kommentar: Det finns en fin och fräsch salladsbuffé också. Trevligt och oväntat kompliment till den standardiserade menyn.
PS. När vi var där igår kändes PellePlopp igen. Han log hela lunchen. Däremot hade sparrisen rationaliserats bort... :-(

Nåt grekiskt på A som har kånkat och det kan man förstå 10 april 2006

2006-11-04T19:16:00.000+01:00

Regntunga skyar. MC:n kör upp alldeles intill restaurangens uteservering vid torget. Mymlan orkar knappt häva sig av Kawasakin. Ont i rumpan, ont i ryggen och som vanligt nära svältdöden.

När vi frågar efter Retsina ser servitrisen oförstående ut. Trots sitt medelhavsutseende har hon aldrig hört talas om något vin av den sorten. Hon kanske inte är grekinna, vad vet vi.

Vi kastar det grekiska överbord; här orkar vi inte filosofera över bristande hellinism, utan beställer in oxfilé och rödtjut. En superkur som alltid fungerar på Mymlan. PellePlopp får nåt svagare att dricka. Servitrisen är förekommande och frågar hur vi vill ha köttet.
- Rosarött, ler Mymlan förhoppningsfullt.
- Genomstekt, kommer det prompt från PellePlopp.

Det här är den dyraste rätten och efter ett ganska långt tag kommer den leende servitrisen med härliga tallrikar; mastodontklyftpotatisar med skalet på, mustig sås och fantasifulla grönsaker. Mums!

Men. Mymlans köttbit är torr. Hon brukar inte vara den som gnäller. På det sättet alldeles typisk svensk, men den här gången var det annorlunda; servitrisen hade ju frågat, och varit så vänlig.

Metamorphosis (se föregående inlägg) hade varit mer ett passande krognamn denna dag. Den vackra servitrisens leende mun förvrids i en grimas värdig Disneys Ursula i Lilla sjöjungfrun. Utan ett ord rycker Ursula åt sig tallriken, knycker på nacken (jojomänsan) och stegar ut i köket. Långt om länge är hon tillbaks med en ny tallrik som hon dunkar ner i bordet och hoppas ska smaka.

Lite kuvad, men beslutsam och stärkt av det kryddiga vinet bestämmer sig Mymlan för att njuta ändå. PellePlopp har ätit upp sedan länge och det känns ju lite trist, men den här gången är köttet perfekt liksom återigen tillbehören.

Den dubbla espresson var synnerligen enkel, men god, tyckte PellePlopp.

AdriatikAkropolis eller nåt sånt vid ett torg i Örebro

Mat och dryck: ****
Service: (*)
Miljö: ***

Kommentar: Varning för svärdfisken! (Nej, inte Ursula, det är en bläckfisk, det.)

Akropolis 9 april 2006

2006-11-04T19:13:00.000+01:00

Hur många grekiska restauranger med det stolta namnet Akropolis har vi varit på? Vet inte. Kanske kan man inte kalla en sylta för Makrigialos (underbart ställe på Kreta, åtminstone år 1983) eller Metamorphosis (knäppt plejs på halvön Chalkidikis sydkust), men hur mycket mer spännande vore det inte att gå in där… och kanske komma ut som nåt helt annat, nån helt annan; Nana Mousskouri kanske.

Detta Akropolis bär inte många likheter med templet. När Mymlan sist var ute och irrade i Småland låg här en thairestaurang och det är den som hägrar när vi ramlar in genom den oansenliga dörren i Vetlanda. Hoppsan! För sent att vända. Klockan är 17 och det är hög tid för lunch.

PellePlopp beställer souvlaki och Mymlan biffteki - här gäller det att ladda in innan vi börjar käka på varandra.

Maten är precis vad vi behöver, varken mer eller mindre. Man blir mätt, det smakar gott, ingen majo i tzatzikin - kort sagt: inget vi ångrar!

Akropolis, Stationsgatan 2, Vetlanda

mat och dryck: ***
service: ***
miljö: *

Kommentar: Grekisk personal - en stor fördel, både för känslan när man får höra detta underbara språk flyga genom luften och för utsikten att maten ska smaka grekiskt. Utsikten för övrigt är skäligen trist: taxistationen.

Guldkanten 24 mars 2006

2006-11-04T19:11:00.000+01:00

Jonas Gardell har tagit musten ur oss, men vi har energi nog att rusa ner för trapporna från universitetshuset till Saluhallen, rejält försenade till vår bordsbeställning. Acklans att man bor på landet och måste hinna sista bussen!

Strategin blir att skippa förrätten för att vi ska kunna äta så långsamt som vi vill. Vi beställer in vildsvin med tryffel och vildsvinskorv. Två små, anspråklösa, men delikata, bjudrätter kommer in tillsammans med Terra Rossa 2002, en australisk cabernet sauvignon med mycket svartvinsbärssmak.

Vildsvinet är superbt. I potatiskakan ingår mjölk, så PellePlopp frågar efter kokt potatis eller något annat tillbehör och får in en för honom specialgjord potatismousse utan grädde eller smör. Han får nåt vått i ögonvrån, den store, starke mannen.

Svenssons Guldkant, S:t Eriks torg 8, Uppsala

Mat och dryck: *****
Service: *****
Miljö: *****

Kommentar: Fel att ha bråttom här, men servisen fick oss att känna oss avslappade trots allt. Vacker miljö, utsikt över ån, sober inredning. Snyggt och lyxigt. Ett hårstrå i maten var det enda som sänkte intrycket. Vi kommer tillbaks när vi har gott om tid och kassan tillåter!

Sonjas Grek 24 januari 2006

2006-11-04T19:08:00.000+01:00

Här har vi varit förut. Ett säkert kort. Sonjas är en grekisk restaurang som inte försöker låtsas ligga i Kykladerna. Snygg och stilren inredning, uppmärksam och trevlig service. Proffsigt. Stockholmskt. (Det pågår en tävling mellan huvudstaden och landsorten. Stockholmaren, barnafödd på bystan, söker överbevisa lantlollan, tillika stadsfödda Mymlan, att Uppsalas södra förort överträffar allt.)
Vi börjar med ouzo. Mymlan, som varit åtta gånger i Grekland i sin avlägsna ungdom, behöver bara ta en smutt för att bli glatt nostalgisk.
PellePlopp, för dagen vid kassa, beställer in en Retsina, souvlaki med bondsallad samt skaldjurspett till Mymlan.
Restinan är av en finare sort, vilket är bortkastat på oss som vill ha kådosande terpentin med sting. En liten besvikelse - som vanligt.
Skaldjurspettet är underbart i konstistensen, men alltför försiktigt kryddat. Några kommentarer om souvlakin gives icke; PellePlopp är hungrig och innan han hunnit reflektera är maten slut.
Nu vill han ha efterrätt, men eftersom han sedan en tid söker undvika mjölkprodukter har det blivit svårare. Här finns inget mjölkfritt. Det blir en dubbel espresso, som han t o m lyckas få kaffevägraren Mymlan att smaka en tesked av.
Med snusen fast förankrad under läppen greppar PellePlopp Mymlan runt livet och drar med sig henne ut i stockholmsnatten. Vilket decennium som helst flyttar vi ihop!

Sonjas Grek, Bondegatan 54, Stockholm

Mat och dryck: ***
Service: ****
Miljö: ****

Kommentar: Risken med att driva en krog med utländsk mat i Sverige verkar vara att man söker anpassa den till den svenska smaken. Resultatet kan lätt bli utslätning. Sonjas Grek är ingen bondrestaurang. Smakerna kanske återfinns i lite elegantare etablissemang i Grekland, men inte skulle man bjuda på fabriksbakat bröd där?

Tzatziki 14 januari 2006

2006-11-04T19:04:00.000+01:00

PellePlopp känner sig som överkokt spaghetti till kropp och själ. Summan av lasterna är konstant som bekant och det har sina sidor att delsleva med någon som har så många laster som PellePlopp.

Nu är det akut koffeinbehov och eftersom vi är i Uppsala och är på väg söderut genom stadens slask och glopp siktar vi på Güntherska, men som så ofta förr känner vi en doft vi inte kan gå förbi. Vi växlar raskt om från kaffesug till hunger och Mymlan drar PellePlopp ner för en mystisk källartrapp. En grekisk resaturang med ett av stadens bästa lägen vid ån - åtminstone på sommaren.

Passagen in till resaturangen är trång. Man får vänta i valven på kyparen att placera en, gäster på väg ut, serveringspersonal som tränger sig förbi med disk och mat och gäster på väg till eller från toan. Hmm, funderar Mymlan som alltid: Hur tar man sig ut vid ett nödläge? Då lär det bli stockning.

Det är nästintill fullsatt; det är det ofta. Detta är ett trivsamt och oprententiöst ställe. Det är inte direkt finess som utmärker uppläggningen av maten. Tallrikarna är överlastade, liksom inredningen - men det är säkert inte det lättaste att återskapa tavernakänsla i en nordisk medeltidskällare. För övrigt har vi sett mycket få, om något, lyckat resultat i den vägen, men vi ger inte upp! Tipsa gärna och vi åker dit!

PellePlopp mumsar på horiatiki - grekisk bondsallad -samt friterade bläckfiskringar. - Ovanligt bra grekiskt kök, är hans omdöme. Mymlan kör en mezetallrik med dolmades, flera olika röror och prover på det mesta av det som finns på menyn i miniformat.
-Mumsgott, kryddigt, härligt. Varför är svensk mat så trist? utbrister hon.
-Det är den inte alls, det! protesterar PellePlopp som har en faiblesse för husmanskost.
Och så är den eviga debatten igång, den som slutar med att PellePlopp lovordar det grönsaksbefriade centraleuropeiska köket, betygar nyttan av fläskflott och slutligen försjunker i paltkoma.

Tzatziki, Fyristorg 4, Uppsala

Mat och dryck: ***
Service: ***
Miljö: ***

Kommentar: Borden står väldigt nära varandra och det är svårt att föra några intima samtal, vilket våra bordsgrannar inte brydde sig om. Hjälp, vilka interiörer man oombedd kan få ta del av! Idag är vi nyktra och därför diskreta, var glada för det, Britt-Marie och Lasse! Är det förresten varandra ni är gifta med?

Ramblas 1 januari 2006

2006-11-04T18:51:00.000+01:00

Allt är stängt. Vi längtar efter nåt asiatiskt efter den hejdundrande fest vi var på natten innan på sjätte våningen med utsikt över Tanto åt ena sidan och Liljeholmsbron åt andra.
Stockholms stad har tagit nyårsledigt och vi pulsar från Gröndal till Aspudden. Aspudden är stängt. T-bana till Hornstull. Stängt. Nu börjar det bli blodsockerkris. Då skymtar vi en öppetskylt på hörnet. Räddade av ett tapasställe!

Ful inredning, testosteronmusik på högsta volym, men nöden har ingen lag. Nåden heller icke. PellePlopp är mycket skeptisk. Han tar lika gärna en kebab på Folkets och av någon anledning är han inte sugen på vin idag. Mymlan tycker allt känns lite misslyckat och i trots beställer hon en halv flarra ospecificerat rödtjut. PellePlopp drícker vatten.

Efter ganska lång tid kommer maten: PellePlopp får in gazpacho (jättegod), marinerade kronärtskockor (goda), friterad ost (smakar inte så mycket, men den är varm, så det är kul, tycker han). Mymlan får oxfilé med riojasås (mums! precis vad hon behöver, perfekt stekt är den också), smakrik sås och stora potatisklyftor med skalet på (gott, värmande, närande). PellePlopp ser orolig ut. Vinet är strävt och robust och passar utmärkt en dag som denna.

Nu tycker Mymlan att livet leker igen, så hon slänger fram kreditkortet, PellePlopp andas ut (det gick mycket stål igår) och så traskar vi hem upprymda och tillfreds. Mymlan har gått med på att se Psyko på video, så PellePlopp e nöjd han me.

Ramblas Tapas & bar, Långholmsgatan, Stockholm

Mat och dryck: ***
Service: *
Miljö: (*)

Kommentar: äcklig toa, seg betjäning, hemsk musik, trist klientel, men nöjd och belåten vart man, rikliga portioner som smakade ordentligt, prisvärt. Besticktricket? HAHAHA.

Hambergs Fisk 5 december 2005

2006-11-04T18:43:00.000+01:00

Nu är det Mymlans tur att ta med PellePlopp till ett favoritställe. Vi har minisemester i Uppsala och strosar omkring en hel dag. Näringsställen vi besöker:

Salladsbaren Cupido i Forumgallerian. Prisvärt, mättande, gott, stökigt.

Hotel Uplandia en öl och ett glas isvatten. Svalt, behagligt, tyst.

Café Ovandahls. Det var några år sen Mymlan var här, under tiden verkar de små delikata chokladkuberna ha svällt på McDonaldsvis till fyra gånger sin ursprungliga storlek. Huga!

En Staropramen respektive en draja på Le Parc. Lugnt och städat på förkvällen, inte den samling högljudda kommun- och landstingsanställda som kan skrämma iväg en om fredagskvällarna…

Dags för ännu en öl. Denna gång på Fredmans. Men nej, storbildsTV med fotboll. Urkk. Vi ställer äntligen kosan mot kvällens egentliga mål.

Hambergs fisk är fiskaffär och restaurang i samma lokal. Det gör att det hela tiden händer saker och att det inte får plats så många gäster. Det är bra. Man känner sig väl omhändertagen och sedd. Eventuella okunskaper man blottar tas om hand elegant av den glade, avspände och kunnige servitören, som hela tiden får en att känna att det i själva verket är man själv som är experten. (Hur bär sig karln åt?)

Mymlan kan inte låta bli att åter beställa carpaccio på lax. Den äter hon varje gång, för det är så himla gott. PellePlopp väljer Kalixlöjrom. Till detta dricker vi den libanesiska chardonnay servitören rekommenderar. Fruktansvärt gott.

Därefter blir det rödtunga med jordärtskocksmos och korianderkräm för PellePlopp och marulk med körsbärstomater och shiitake för Mymlan. Ahhhh. Vinet var Heidei Schreck, en pinot grigio. Vi kan inte gå hit varje vecka men de trettonhundra denna fest kostade var den sannerligen värd.

Hambergs fisk, Fyristorg, Uppsala
mat och dryck: *****
service: *****
miljö: ****

Kommentar: Många snobbar går till detta osnobbiga gourmetpalats. Man önskar att vissa gäster kunde tagga ner i samma utsträckning som personalen.

Gjestgifveri Sommarhagen 5 november 2005

2006-11-04T18:39:00.000+01:00

Hit återvänder vi ofta. Det har flera anledningar, inte minst det förekommande värdparet - helt olikt sina företrädare. Nu finns här en servicevilja som inte går av för hackor. Hör bara:
På allhelgonadagen äter vi lunch på detta osannolika ställe, som har åretruntöppet avsides i, förvisso en av Sveriges vackraste bygder, men ändock väldigt mycket gles-. Man är glad att det finns entusiaster och dem vill man gärna stödja.
Värden försöker fresta oss med ostprovning på kvällen. Franska ostar importerade av monsieur själv. Lite ledsna avböjer vi; den dystra sanningen är att vår boning ligger på ordentligt avstånd från gästgiveriet, gatlyktor lyser med sin frånvaro och den drygt timslånga promenadvägen till sommartorpet i skogen skulle vara ruggig och mörk. Sommarnätter har det hänt att vi travat uppför de branta backarna, fantiserande om tiorättersmiddagar, men inte nu på Alla helgons dag, nejnej.
Hur lyckas man som näringsidkare i The Middle of Nowhere? Man ger sina kunder ett offer de ej kan refusera. Det vill säga, man erbjuder dem att efter avslutad middag skjutsa dem hem.
Les Grands Rochers Merlot 2001
olivbröd med flingsalt
ankbröst à l´orange respektive lammytterfilé med sherrysås (Börjar ni skönja ett mönster? Ja, Mymlan är lammfreak.)
PellePlopp har glömt att berätta hur han ser på det här med blod i kött och in kom ett perfekt stekt ankbröst, d v s rosa. Den smäler i munnen tycker Mymlan, även om PellePlopp är skeptisk. Lammfilén är dock på gränsen till rå här och var, så kanske hade vi behövt specificera hur vi ville ha det.
Ostprovningen så: vi testar Roquefort, Saint Nectaire, Ossau Iraty (som vi båda tycker är himmelsk), Munster samt Coulommiers. Värden berättar om ostarna och deras härkomst samt vad man förslagsvis dricker till. Ett råd som vi försökt hålla oss till sen dess, är att försöka hitta ost och vin från samma region.
De levande ljusen brinner i de gamla förmaken, elementen susar svagt, för övrigt är det alldeles tyst. Vi är de enda gästerna. Tre personer jobbar för oss i kväll. Man blir nästan andäktig och full av tacksamhet. Behöver vi säga att hemfärden går geschwindt genom novembermörkret och att vår värd naturligtvis vägrar ta emot ersättning för resan?
På måndag ska vi dit igen, men i ett helt annat sammanhang!

Gjestgifveri Sommarhagen, Malexander
Mat och dryck: ***
Service: *****
Miljö: *****
Kommentar: Låt inte den lite tillgjorda stavningen av gästgiveri avskräcka. Värdparet är allt annat än tillgjort. Hon svenska, han fransman är båda ytterst vänliga, rara och uppmärksamma - även mot barn.
Kommentar 070709: Ägarförändringar har skett och det måste man ju kolla upp. Vi beställde vildsvinsfilé respektive nyfångad sik. Jiisus, vad gott ****! Och lika trevligt fortfarande. Kanske släpar vi dit Ploppens lilla mamma och Gubben på grillafton med trubadur om fredag.

Hotell Borgholm 21 oktober 2005

2006-11-04T18:35:00.000+01:00

Vi anländer svettiga och utmattade efter en lång bilfärd. Något stramt men korrekt blir vi anvisade var vi kan parkera vår dammiga Volvo. Vi klämmer in den mellan en glänsande svart BMW och nåt silvrigt franskt.

PellePlopps skrynkliga chinos och Mymlans linnekjol och top känns lite malplacerade i den svala lobbyn till det nyuppbyggda hotellet. Vi är hungriga och efter dusch och ombyte sveper vi pygmalionlikt ner för trapporna. Ingen drar dock efter andan inför vår metamorfos utan vi följer snällt med vår värd in i matsalens rymd där han lotsar oss fram till vårt bord.

Känslan av bortkommenhet bleknar medan vi blir serverade den första lilla bjudrätten: rökt duvbröst med rökt majonnäs, blomkålsbuketter och rostade kavringsmulor.

- Den var för liten! väser PellePlopp. Jag vill ha så här mycket, säger han och måttar med sina grova nävar en större mullvadshög. Han har aldrig fått en ammis förut. Snart blir han emellertid lyrisk när brödkorgen räcks fram av en mycket ung och oprentiös servitris. Mörka små russinbullar blir hans favorit, men där finns också olivfoccaccia, tunntunnt knäckebröd och valnötsbröd. Russinbullarna enbart är värda en resa.

Vi har köpt ett vinpaket som värden, tillika sommeliern, rekommenderar och kan bara konstatera att valet är utmärkt. Nu dricker vi något som heter Nord Sud, från södra Frankrike. Ingen av oss är någon egentlig vinkännare även om somliga av oss provat vin under strukturerade former i mer än femton år. PellePlopp, som är mer förtjust i vita viner än röda, utnämner detta till sin favorit.

Nu kommer förrätten in i jättelika äggkoppar. Lax med saffran, gulbetor och oliver. Gott, men inte riktigt ihopgift, känns det som.

Servisen är snabb, diskret och närmast snäll. Samtliga i personalen verkar vara under tjugotre. Vi frågar något och när den aningen tankspridde servitören inte själv kan svara tar han reda på svaret och efter ett tag kommer han ihåg att meddela oss det.

Poggio alla Badiola, ett vin med huvudakligen sangiovesedruva kommer in och det är Mymlans tur att uppgå i nirvana. Renfilén kombinerad med lingon, rosmarin, enbärssås, friterad rosmarinkvist och ankleversauterad palsternacka lämnar inget övrigt att önska, anser PellePlopp. Mymlan muttrar lite om att palsternacka klarar sig bra utan kvacksällskap men ändå utbrister båda: -Ljuvligt gott!

Man ska inte rensa tänderna vid matbordet. Det vet alla med lite hyfs och bildning. Mymlan har stora problem därvidlag, trots god uppfostran. Det är sorgligt att att få smärtor i munnen av sitt största intresse (nåja, ett av dem) och att springa ut och in till damrummet stör också. Alltså försöker Mymlan vara mycket, mycket diskret. Det hjälper inte. Den femtonåriga tjugotreåringen dyker genast upp med tandpetare, som Mymlan generat men tacksamt tar emot. Tandpetartricket sällar sig därmed till gaffeltricket (Se Fräcka Halvpannan).

Dags för dessert: chokladkaka, fikon med kanelstång, jasminteglass samt russin i balsamvinäger. Till detta ett cognacsvin - en nyhet för oss båda.

-Lite för mycket av det goda, suckar mätta Mymlan.

-Nej, nej, säger PellePlopp som till slut ändå måste avstå från halva fikonet.

Så nöjda, så nöjda beställer vi in några droppar Normande XO respektive en Armangac från 1975 och lutar oss tillbaka. Snart står på bordet ett par små pajformar med ingefära och päron. En liten avslutningsbjudis. Uppskattat, även om det är svårt att riktigt svepa ut ur matsalen efteråt. Vi erkänner oss besegrade!

22 oktober

Efter en helt ok junklunch (bara man lämnade den tredjedel av jättetallriken som bestod av sås och gegga) hos Wilmas släntrar vi åter in till Franssons på hotellet. Hade man tänkt sig att se Frau Karin med rosor på kind stå och svänga ihop sina läckerheter i ett charmigt bondkök med den tillåtande, personliga och lättsamma stil man lyssnar sig till i “Meny” så bedrog man sig. Vi tjuvkikar in i köket. Det är toppmodernt, mycket stort, rostfritt med hårt arbetande vitklädda människor så långt ögat når.

Nu blir det spännande att se vad köket hittar på idag. Vi har bott trivsamt men trångt, fått hjälplyft upp i badkaret (Mymlan) och slagit huvudet i det gigantiska, lågt placerade duschmunstycket (PellePlopp).

Vi har gått i solen längs hamnen och hört vinden vissla i räcket till det gamla kallbadhuset.

Mymlan har fått en Ölandströja i födelsedagspresent av PellePlopp
och är varm och kär.

In kommer kantarellsoppa med anklever i minitallrik. Till detta förrättsvinet Hazard Hill 2004.

-Mmmmmm, säger Mymlan.

-Tunt, påstår PellePlopp, men skiner som en sol när brödkorgen kommer fram. Båda har vi längtat efter russinbullarna hela dagen. Vi till och med drömde om dem föregeånde natt.

Halstrad tonfisk med en massa tillbehör seglar in. Gott, gott, gott - vi börjar bli bortskämda.

Sedan lammfilé, potatisflan (för fet), ungsrostad pumpakompott med Münsterost (luktar fan, smakar gott) med kummin. Trots invändningarna enades vi om att detta var det godaste vi ätit hittills i våra medelåldriga liv. Till detta drack vi ett något kärvt Firefinde Ripe 2002.

Antagligen tog vi sånt intryck av den fantastiska maten eller blev för utmattade av bordgrannarnas konversation: (Pappa Patriark i det att han laddar in en bit filé: - När ordet blir kött…. Rastablondin: - Ja, jävlar.) så vi kommer faktiskt inte ihåg vad som serverades till efterrätt denna kväll.

Hotell Borgholm, Borgholm, Öland

Mat och dryck: ****

Service: ****

Miljö: ***

Kommentar: En västgötsk entreprenör vid bordet intill hade släpat med hela släkten på bjudresa. En rastaflätad ung dam med bildäck i öronen i sällskapet såg till att hela den stora matsalen kunde ta del av hennes storslagna upplevelser i skola och vardagsliv. Vokabulären bestod av fyra ord, varav tre var “jag”. Vi har ingen lösning på hur ett etablissemang ska hantera den här typen av störningar utan att någon blir ledsen, men störande var det.

Fräcka Halvpannan 3 september 2005

2006-11-04T18:32:00.000+01:00

Man älskar varann. Man älskar mat, vin och sina medmänniskor. Och oj vad man gillar att bli positivt överraskad av service utöver den förväntade, över chosefrihet och nya smakupplevelser.

Vi har varit ihop i drygt ett år. Stockholmaren PellePlopp vill gärna visa norduppländskan Mymlan en trevlig uteservering vid vattnet. Vi klättrar över betong och grus, forcerar byggrindar och tar oss över hela Danviksklippan. Besvikelse väntar oss. Köket är stängt för säsongen, ingen musik, bara några blaserade tjugoåringar som slött glor på oss bakom sina ölglas. PellePlopp sveper raskt en stor Staropramen för att hantera nederlaget.

Vi börjar traska. Sterila huskroppar reser sig snart kring oss och hopplösheten känns nära. Just som han s'ger att vi måste gå långt nu för att hitta en anständig restaurang når oss en förförande doft av vitlök, timjan, rosmarin...Vi tvärstannar och upptäcker Fräcka Halvpannan.

Borden är små. Inredningen snygg, stilren men inte asketisk. Vi slår oss lite tvekande ner vid fönstret. Servisen är snabbt och vänligt på plats. Vi käner omedelbart att vi hamnat rätt.

Med sina knappa 100 att få plats med och de muskulösa underarmarna som vill vila någonstans, bär det sig inte bättre än att PellePlopp vispar ner sin gaffel på golvet. Innan han hunnit böja sig ner för att hämta upp det rostfria besticket från den prydliga och rena klinkern står servitrisen leende vid vårt bord med en ny gaffel. Så föds gaffeltricket, som sedermera har blivit ett mått vi då och då testar retaurangernas servicenivå på - oftast oavsiktiligt ska sägas - några snobbiga felsökare är vi inte!

Länge behöver vi inte vänta på den ypperliga maten. PellePlopp har valt hjortfilé och Mymlan lammdito. Vi har olika preferenser vad gäller genomstekthet. PellePlopp gillar brunt kött med antydan till rosa, Mymlan rosa med aningen rött. Det hade vi berättat och det är vad vi får. Samtidigt. Med utsökta tillbehör i form av fräscha al dentegrönsaker, fantasirik och välsmakande potatis och ljuvliga såser. Vinet som rekommenderades passar fint till båda rätterna. Efter en dubbel espresso drar vi upprymda vidare sen vi tackat den extremt duktiga servisen. Hit vill vi gå tebaks!

Fräcka Halvpannan Kök & Bar, Bondegatan 57, Stockholm

Mat och dryck: ****
Service *****
Miljö ***

Kommentar: Borden är lite för små för välväxta personer.