Margretetorps Gästgifvaregård 9 december 2006

Julbord hör till de fenomen Mymlan helst undviker och PellePlopp dras till likt rånaren till en värdetransport. Men ska det begås ska det göras rejält. Och är man i Skåne måste man undersöka vad det skånska julbordet bjuder. Alltså går vi till Margretetorp. Sex kilometer dit och sex kilometer hem längs en landsväg kantad av forsar, åar och rännilar, för att inte tala om de vackra gamla stenbroar som går över de samma.
Efter glöggen tar vi plats i Kungarummet med de karljohanrandiga tapeterna och kungaporträtten och väntar på Petra. Det är vår rara och omtänksamma servitris som på bästa sätt tar hand om oss denna eftermiddag. Medan hon hämtar Staropramen och rött vin ställer vi oss i kön till julbordet.
Jaha. Nu ska besluten fattas. Mymlan är strateg och har tänkt över det här med julbord många gånger. Här ska inte slentrianätas av allt inte. PellePlopp tar med tindrande ögon ut julen i förskott och lassar på med kräftströmming, inlagd strömning, fyra sorters sill, leverkorv, sylta och – nej, Mymlan vill inte ens tänka på vad som ska samsas på den tallriken.
Ålalåda har Mymlan aldrig smakat förr. Stekt ål, rökt ål, flatrökt ål. Mycket Omega 3 blev det på den tallriken. Hon frågar en ung servitris om det finns några grönsaker.
- Inte grönsaker direkt, nej, svarar hon konfunderad. Konstig fråga antagligen. Mymlan går ett varv till och hittar två tomater, en halv grön paprika och ganska många salladsblad. Där rök dekorationerna.
-Leverkorv är gott! mumsar PellePlopp.
- Perfekt sillsallad! utbrister han.
- Julkorven är ingen höjdare, grymtar han vidare, men det är den ju aldrig.
Mymlan har avslutat sin fisktallrik och återvänder med en köttdito. Fin, mager och god viltpaté, revbenspjäll och grönkål.
- Götteligött, säger PellePlopp om spjällen som är knaperstekta.
-Mammas är mycket bättre, hävdar Mymlan och kalasar på grönkål – mums!
PellePlopp prövar också kålarna, grön, röd, brun.
- Är det inte sån man eldar med i Tyskland? undrar han.
Nu är det dags för efterrätter och sötsaker. Det är här det brukar gå åt pipsvängen. Medan PellePlopp botaniserar bland prinskorvar, Janssons och salami på sitt tredje eller fjärde varv, plockar Mymlan försiktigt upp en struva på tallriken och en klenät (mormor!) och en mandelmussla. Här är allt bakat på smör, till skillnad från på kaféet i Båstad som vi förbigår med tystnad – hör ni det!!!
Cheddar, bara en gång om året. Nu.
Ischoklad och engelsk lakritskonfekt. Ingen återvändo. Pointskalkylatorn larmar och reservsystemen går igång. Nu räcker det. Med cocosfettet ljuvligt klibbande i gommen lutar sig Mymlan övernöjd och skuldmedveten tillbaka och avslutar vinet.
PellePlopp skjuter plötsligt tallriken ifrån sig och stirrar skräckslaget på den.
- Jag är rädd för maten! Den anfaller! stönar han. Svettdroppar bryter fram i pannan. Paltkoman är nära. Han reser sig mödosamt och vacklar ut för att hämta kaffe.
Bakom ett Kullaberg av brylépudding och ris à la Malta och spettekaka och godis återvänder han en stund senare.
I lokalen har stimmandet ökat, ansiktena antagit en rödaktig ton och alla ser belåtna och tunga ut. Petra kryssar smidigt mellan borden, ställer fram snapsar, plockar tallrikar, småpratar. Hon kommer från Altmark i Sachsen-Anhalt och har bott i Sverige i tjugo år. Rätt kvinna på rätt plats.
Nöjda rullar vi ut och anträder vår långa promenad i det skånska decembermörkret. Det regnar inte.

Margretetorps Gästgifvaregård, Kägelvägen 9, Hjärnarp

Mat och dryck***
Service: ****
Miljö ***

Kommentar: Det finns många juliga, goda grönsaksrätter. Skulle man inte kunna tänka sig att ha åtminstone en på julbordet? Och en stor skål endivesallad med apelsinskivor och valnötter? Vad mycket bättre man skulle må då. Margretetorp är inte unikt med att inte ha gröna rätter, men här är stämningen så avspänd och trevlig att man hade kunnat tänka sig det. Fina toaletter har di också.

Malens Krog 7 december 2006

Regnet faller tungt i Båstad. Syndafloden hotar. Vem bryr sig - vi är hungriga. Det är obegripligt att man kan äta sig proppmätt och ändå bli hungrig igen. Och lyckliga vi som får äta oss mätta, flera gånger om dagen.
Det är sen kväll när vi tacksamt slänger oss ner i den eleganta matsalen. Utsidan ser lätt trivial ut och därför har Mymlan inte lockats att slinka in här tidigare.
Vår förekommande, och sig om oss under hela måltiden bryende, servitör kommer omedelbart fram för att ta vår beställning samt rekommendera mat och vin.
Vi börjar med Tom yam, en otroligt smakrik räksoppa, som bränner på läpparna, med krasiga, kalasiga tigerräkor i, respektive en maffig vårrulle. Mymlan utnämner soppan till den godaste hon hittills smakat.
Till huvudrätt bär servitören in ett stort lass anka vilande på lite för lite grönsaker. Ankan är knaperstekt, men inte särskilt mör. Till den hör en stark, kryddig och välsmakande sås.
-Lite väl mycket fett, stönar PellePlopp en stund senare. (Han har ätit upp skinnet, så han får skylla sig själv.)
Vi dricker Cantina Zaccagnini, en Montepulciano d´Abruzzo från 2003, som klarar kryddigheten.
Efter maten beställer vi in kaffe och grönt te. Det sistnämnda serveras ur en vacker tekanna på bricka. Det ser mycket trevligt ut och blir en fin avrundning på måltiden. Vår servitör ställer in en extra kopp till PellePlopp ifall han skulle vilja smaka. Dessutom bjuder restaurangen på teet, eftersom det vin vi först beställde inte fanns. Schysst!

Malens Krog, Köpmansgatan 113, Båstad

mat och dryck:***
service: ****
miljö: ***

Kommentar: Det vore roligt att testa om servicenivån är lika bra under högsäsong. Vi återkommer!

Fiket 7 december 2006

Vi vet! Vi har inte sagt att vi ska recensera kaféer. Nu blir det så i alla fall när andan faller på. Den föll nämligen så hårt på i Gränna när det var akut tekris att tidigare utfästelser får stå tillbaka
Det är precis i början av den västsvenska regnperioden - men det veta vi ännu icke. Det duggar lätt när vi parkerar på det lutande torget.
Vi slår oss ner i trevliga och udda femtiotalsmöbler. PellePlopp hämtar te och kaffe och fikabröd. "Nyttisar" till Mymlan. Här måste en varning utfärdas. Nyttisar är sesambeströdda knaperbitar av rågmjöl, sesamfrö och nåt annat jox som vi har glömt, överdragna med 70-procentig choklad. De är starkt beroendeframkallande. Nyttiga? Tja, säkert i jämförelse med alla andra fina smaskigheter på det här trevliga stället. Mums!
Publiken är blandad, många ungdomar så här dags, men ungdomar med stil, såsom de var förr i tiden, på vår tid. Man kanske skulle växa upp i en småstad ändå. För sent. Eller låta sina ungdomar växa upp i en småstad. Också för sent. De är redan fördärvade, dataspelande, ohängda och asociala. Får ta med dem till Gränna.

Fiket, Brahegatan 43, Gränna

te och kaffe: ****
fikabröd: ****
miljö: ****

Kommentar: Enda negativa inslaget är en sån där sjungande tomte på disken. Men glädjen i det lilla barnets ögon när hon får höra tomten tre gånger på raken för den snälla personalen ursäktar även detta. Man skulle växa upp i en småstad.

Glashyttans Värdshus, 7 december 2006

En fruktansvärt ful plasttomte tar emot. Han ser absurd ut där han står med sin lykta på den grönbruna marken.
Inne är det stimmigt och uppspelt och fullt med män. Populärmusik spelas på en förvånande hög ljudnivå. Det är tidig eftermiddag. Konstigt ställe. Aha, julbord, javisst ja, men det har vi inte tid med.
Vi slår oss ner i hörnet. Intill sitter långbord efter långbord med gubbar, män och killar. Några enstaka kvinnor. Det där måste vara tjänstemän, det där grabbarna på golvet och bordet med några kvinnor - det är säkert ekonomiavdelningen.... Fördomar? Nänä, inte vi inte.
Lokalen är ljus med massor med fönster, bland annat mot vattnet. Inredningen en mix. Eleganta stolar och bord. I taket vitlackerade dallasfläktar, på väggen en guldpendyl... Snygg och ren toa.
Vad bjuds? Affärslunch. Hm, ok. Vi beställer en halv sån, det vill säga oxfilémedaljonger.
Först kommer vörtbröd. Hallå! Vi äter affärslunch!
Smöret är vackert krullat som en blomkålssvamp. Mymlan avstår brödet, som är torrt och fabriksbakat.
Snygg upplagda oxfilébitar kommer in med några rosa groddar på toppen, kantarellsås i botten och ett gräslöksstrå samt potatishalvor av mandelpotatis eller sparrispotatis. Inga grönsaker. Suck.
Potatisen har en fin smak, men är stenhård. Oxfilén är mör som sig bör, men ojämt stekt. Allt är mycket, mycket försiktigt kryddat. Såsen smakar rejält av kantarell och har en fin arom av rosépeppar, men är gräddfet.
Åter svarar vi Ja på frågan om det smakade gott istället för att berätta vad vi tycker. Vi är ena riktiga fegisar vi.
På vägen ut tar vi en titt på julbordet; det ser trevligt ut med flera olika sorters gravad lax, kallskuret, spännande vilt och trevliga ostar. Inte en grönsak här heller, så långt ögat når. Ska det vara så omöjligt?

Glashyttans värdshus, Näsets udde, Södertälje

mat och dryck: **
service: **
miljö: ***

Kommentar: Nu i juletid har vi lagt oss till med ett nytt test: pepparkakstestet: fabriksbakade - blä, hemgjorda :-). PellePlopp testar kaka efter kaka och samtliga, ända ner i botten av den stora korgen vid julbordet, är fabriksbakade. Snopet.