Margretetorps Gästgifvaregård 9 december 2006

Julbord hör till de fenomen Mymlan helst undviker och PellePlopp dras till likt rånaren till en värdetransport. Men ska det begås ska det göras rejält. Och är man i Skåne måste man undersöka vad det skånska julbordet bjuder. Alltså går vi till Margretetorp. Sex kilometer dit och sex kilometer hem längs en landsväg kantad av forsar, åar och rännilar, för att inte tala om de vackra gamla stenbroar som går över de samma.
Efter glöggen tar vi plats i Kungarummet med de karljohanrandiga tapeterna och kungaporträtten och väntar på Petra. Det är vår rara och omtänksamma servitris som på bästa sätt tar hand om oss denna eftermiddag. Medan hon hämtar Staropramen och rött vin ställer vi oss i kön till julbordet.
Jaha. Nu ska besluten fattas. Mymlan är strateg och har tänkt över det här med julbord många gånger. Här ska inte slentrianätas av allt inte. PellePlopp tar med tindrande ögon ut julen i förskott och lassar på med kräftströmming, inlagd strömning, fyra sorters sill, leverkorv, sylta och – nej, Mymlan vill inte ens tänka på vad som ska samsas på den tallriken.
Ålalåda har Mymlan aldrig smakat förr. Stekt ål, rökt ål, flatrökt ål. Mycket Omega 3 blev det på den tallriken. Hon frågar en ung servitris om det finns några grönsaker.
- Inte grönsaker direkt, nej, svarar hon konfunderad. Konstig fråga antagligen. Mymlan går ett varv till och hittar två tomater, en halv grön paprika och ganska många salladsblad. Där rök dekorationerna.
-Leverkorv är gott! mumsar PellePlopp.
- Perfekt sillsallad! utbrister han.
- Julkorven är ingen höjdare, grymtar han vidare, men det är den ju aldrig.
Mymlan har avslutat sin fisktallrik och återvänder med en köttdito. Fin, mager och god viltpaté, revbenspjäll och grönkål.
- Götteligött, säger PellePlopp om spjällen som är knaperstekta.
-Mammas är mycket bättre, hävdar Mymlan och kalasar på grönkål – mums!
PellePlopp prövar också kålarna, grön, röd, brun.
- Är det inte sån man eldar med i Tyskland? undrar han.
Nu är det dags för efterrätter och sötsaker. Det är här det brukar gå åt pipsvängen. Medan PellePlopp botaniserar bland prinskorvar, Janssons och salami på sitt tredje eller fjärde varv, plockar Mymlan försiktigt upp en struva på tallriken och en klenät (mormor!) och en mandelmussla. Här är allt bakat på smör, till skillnad från på kaféet i Båstad som vi förbigår med tystnad – hör ni det!!!
Cheddar, bara en gång om året. Nu.
Ischoklad och engelsk lakritskonfekt. Ingen återvändo. Pointskalkylatorn larmar och reservsystemen går igång. Nu räcker det. Med cocosfettet ljuvligt klibbande i gommen lutar sig Mymlan övernöjd och skuldmedveten tillbaka och avslutar vinet.
PellePlopp skjuter plötsligt tallriken ifrån sig och stirrar skräckslaget på den.
- Jag är rädd för maten! Den anfaller! stönar han. Svettdroppar bryter fram i pannan. Paltkoman är nära. Han reser sig mödosamt och vacklar ut för att hämta kaffe.
Bakom ett Kullaberg av brylépudding och ris à la Malta och spettekaka och godis återvänder han en stund senare.
I lokalen har stimmandet ökat, ansiktena antagit en rödaktig ton och alla ser belåtna och tunga ut. Petra kryssar smidigt mellan borden, ställer fram snapsar, plockar tallrikar, småpratar. Hon kommer från Altmark i Sachsen-Anhalt och har bott i Sverige i tjugo år. Rätt kvinna på rätt plats.
Nöjda rullar vi ut och anträder vår långa promenad i det skånska decembermörkret. Det regnar inte.

Margretetorps Gästgifvaregård, Kägelvägen 9, Hjärnarp

Mat och dryck***
Service: ****
Miljö ***

Kommentar: Det finns många juliga, goda grönsaksrätter. Skulle man inte kunna tänka sig att ha åtminstone en på julbordet? Och en stor skål endivesallad med apelsinskivor och valnötter? Vad mycket bättre man skulle må då. Margretetorp är inte unikt med att inte ha gröna rätter, men här är stämningen så avspänd och trevlig att man hade kunnat tänka sig det. Fina toaletter har di också.

Malens Krog 7 december 2006

Regnet faller tungt i Båstad. Syndafloden hotar. Vem bryr sig - vi är hungriga. Det är obegripligt att man kan äta sig proppmätt och ändå bli hungrig igen. Och lyckliga vi som får äta oss mätta, flera gånger om dagen.
Det är sen kväll när vi tacksamt slänger oss ner i den eleganta matsalen. Utsidan ser lätt trivial ut och därför har Mymlan inte lockats att slinka in här tidigare.
Vår förekommande, och sig om oss under hela måltiden bryende, servitör kommer omedelbart fram för att ta vår beställning samt rekommendera mat och vin.
Vi börjar med Tom yam, en otroligt smakrik räksoppa, som bränner på läpparna, med krasiga, kalasiga tigerräkor i, respektive en maffig vårrulle. Mymlan utnämner soppan till den godaste hon hittills smakat.
Till huvudrätt bär servitören in ett stort lass anka vilande på lite för lite grönsaker. Ankan är knaperstekt, men inte särskilt mör. Till den hör en stark, kryddig och välsmakande sås.
-Lite väl mycket fett, stönar PellePlopp en stund senare. (Han har ätit upp skinnet, så han får skylla sig själv.)
Vi dricker Cantina Zaccagnini, en Montepulciano d´Abruzzo från 2003, som klarar kryddigheten.
Efter maten beställer vi in kaffe och grönt te. Det sistnämnda serveras ur en vacker tekanna på bricka. Det ser mycket trevligt ut och blir en fin avrundning på måltiden. Vår servitör ställer in en extra kopp till PellePlopp ifall han skulle vilja smaka. Dessutom bjuder restaurangen på teet, eftersom det vin vi först beställde inte fanns. Schysst!

Malens Krog, Köpmansgatan 113, Båstad

mat och dryck:***
service: ****
miljö: ***

Kommentar: Det vore roligt att testa om servicenivån är lika bra under högsäsong. Vi återkommer!

Fiket 7 december 2006

Vi vet! Vi har inte sagt att vi ska recensera kaféer. Nu blir det så i alla fall när andan faller på. Den föll nämligen så hårt på i Gränna när det var akut tekris att tidigare utfästelser får stå tillbaka
Det är precis i början av den västsvenska regnperioden - men det veta vi ännu icke. Det duggar lätt när vi parkerar på det lutande torget.
Vi slår oss ner i trevliga och udda femtiotalsmöbler. PellePlopp hämtar te och kaffe och fikabröd. "Nyttisar" till Mymlan. Här måste en varning utfärdas. Nyttisar är sesambeströdda knaperbitar av rågmjöl, sesamfrö och nåt annat jox som vi har glömt, överdragna med 70-procentig choklad. De är starkt beroendeframkallande. Nyttiga? Tja, säkert i jämförelse med alla andra fina smaskigheter på det här trevliga stället. Mums!
Publiken är blandad, många ungdomar så här dags, men ungdomar med stil, såsom de var förr i tiden, på vår tid. Man kanske skulle växa upp i en småstad ändå. För sent. Eller låta sina ungdomar växa upp i en småstad. Också för sent. De är redan fördärvade, dataspelande, ohängda och asociala. Får ta med dem till Gränna.

Fiket, Brahegatan 43, Gränna

te och kaffe: ****
fikabröd: ****
miljö: ****

Kommentar: Enda negativa inslaget är en sån där sjungande tomte på disken. Men glädjen i det lilla barnets ögon när hon får höra tomten tre gånger på raken för den snälla personalen ursäktar även detta. Man skulle växa upp i en småstad.

Glashyttans Värdshus, 7 december 2006

En fruktansvärt ful plasttomte tar emot. Han ser absurd ut där han står med sin lykta på den grönbruna marken.
Inne är det stimmigt och uppspelt och fullt med män. Populärmusik spelas på en förvånande hög ljudnivå. Det är tidig eftermiddag. Konstigt ställe. Aha, julbord, javisst ja, men det har vi inte tid med.
Vi slår oss ner i hörnet. Intill sitter långbord efter långbord med gubbar, män och killar. Några enstaka kvinnor. Det där måste vara tjänstemän, det där grabbarna på golvet och bordet med några kvinnor - det är säkert ekonomiavdelningen.... Fördomar? Nänä, inte vi inte.
Lokalen är ljus med massor med fönster, bland annat mot vattnet. Inredningen en mix. Eleganta stolar och bord. I taket vitlackerade dallasfläktar, på väggen en guldpendyl... Snygg och ren toa.
Vad bjuds? Affärslunch. Hm, ok. Vi beställer en halv sån, det vill säga oxfilémedaljonger.
Först kommer vörtbröd. Hallå! Vi äter affärslunch!
Smöret är vackert krullat som en blomkålssvamp. Mymlan avstår brödet, som är torrt och fabriksbakat.
Snygg upplagda oxfilébitar kommer in med några rosa groddar på toppen, kantarellsås i botten och ett gräslöksstrå samt potatishalvor av mandelpotatis eller sparrispotatis. Inga grönsaker. Suck.
Potatisen har en fin smak, men är stenhård. Oxfilén är mör som sig bör, men ojämt stekt. Allt är mycket, mycket försiktigt kryddat. Såsen smakar rejält av kantarell och har en fin arom av rosépeppar, men är gräddfet.
Åter svarar vi Ja på frågan om det smakade gott istället för att berätta vad vi tycker. Vi är ena riktiga fegisar vi.
På vägen ut tar vi en titt på julbordet; det ser trevligt ut med flera olika sorters gravad lax, kallskuret, spännande vilt och trevliga ostar. Inte en grönsak här heller, så långt ögat når. Ska det vara så omöjligt?

Glashyttans värdshus, Näsets udde, Södertälje

mat och dryck: **
service: **
miljö: ***

Kommentar: Nu i juletid har vi lagt oss till med ett nytt test: pepparkakstestet: fabriksbakade - blä, hemgjorda :-). PellePlopp testar kaka efter kaka och samtliga, ända ner i botten av den stora korgen vid julbordet, är fabriksbakade. Snopet.

Fugu 27 november 2006

Man glider in. Ganska nyäten respektive vrålhungrig. PellePlopp och Mymlan ska gå på bio, men först en bit mat.
Här är det asiatiskt som gäller. Inredningen är stilren, ljus och diskret. Snygga halogenlampor ger stämning. Behaglig musik på lagom volym.
Sa hon behaglig? Sa hon stilren?
Det läskiga är, att efter ett tag upptäcker man att det är lite Ikea över stället. Efter ett tag upptäcker man att det ÄR Ikea. Ikeavaser med Ikeabambu vars bäst före datum sedan länge passerats. Även musiken är Ikea. (För tydlighetens skull måste tilläggas att Mymlan är ett Ikea-fan - hon vill bli lika rik som Kamprad - och ofta har Ikeaabstinens - hon vill så gärna sätta bo med PellePlopp varenda gång hon strosar genom varuhuset och ser allt nyttnytt.)
Musiken ja, tillrättalagd piano och harpa där Cat Stevens och Beatles platsar lika fint. Det är otäckt behagligt. Örongodis, så att säga.
Mymlan vill testa middagsbuffén som står där och doftar så lockande. PellePlopp väljer fem små rätter och vårt trevliga sällskap, Filifjonkan och Snusmumriken, väljer två olika kycklingrätter.
Den sanslöst ointresserade unga servitrisen hasar fram efter ett tag. Knappt artikulerande undrar hon om vi gjort några fynd. Bådar inte gott.
Efter ett ännu längre tag hasar nästa unga dam till bordet med beställd dryck och lite senare med bestick, tunna pappersservetter och engångsätpinnar.
Mymlan sitter artigt ett tag och väntar på att sällskapet ska få in mat, men till slut går det inte längre och hon uppmanas att kasta sig över buffén. Sagt och gjort. En bit ofantligt fet grillad lax får rinna av innan hon lägger den på tallriken, sen hoppar hon över fem friterade rätter för att satsa på strimlad oxfilé med broccoli och thailändsk kycklinggryta. Från den trista salladsbuffén tar hon några skedar majs, några grovt skurna gurkbitar och dito torra morotsbitar samt lite fruktsallad.
Laxen kan lugnt förbigås med tystnad. Oxfilén däremot är det sting i. Broccolin har tuggmotstånd och allt smakar starkt och mycket gott. Kycklinggrytan är stark också den, men inte för stark. Grönsakerna här är också perfekt wokade.
När Mymlan gott och väl hunnit halvvägs kommer de andras kycklinggrytor in och avsmakas. Jo, den med ingefära smakar rikligt och gott av kryddan och grönsakerna är även här mycket bra. Kycklingrätten med nudlar petas det dock en del i, men Filifjonkor är ju som de är och den här rätten var kryddad med fel sorts curry, anser hon.
Nu har det gått fyrtiofem minuter sen vi kom och ännu har de fem små rätterna inte synts till. Äntligen hasas den fram på en fyrdelad tallrik. Det ser inte kul ut. Tre av rätterna är friterade, den fjärde är biff med bambuskott. Allt är brunt och ser ganska oaptitligt ut. Inte en färgfläck. PellePlopp tycker dock att biffen är mycket god. Den femte rätten är de friterade bananerna med vaniljglass till efterrätt. Glassen är åtminstone vit. Den får vi vänta ännu längre på, så länge att vi missar Borat och får lov att titta på Meryl Streep som Miranda Priestly istället. (Ploppen grämer sig fortfarande.)

Fugu, Drottninggatan 5, Uppsala

mat och dryck: ***
service: *
miljö: ***

Kommentar: I köket står någon som kan laga mat. Synd att den inte får komma bättre till sin rätt. Salladsbuffén är extremt tråkig. Och Drottninggatan stavas med två t.

KonstnärsBaren 19 november 2006

Lite matta och avslagna efter två släktkalas på raken traskar PellePlopp och Mymlan hand i hand genom huvudstaden.
Ploppen längtar hem till katten. Mymlan längtar efter lite action. Som tur är vill båda ha mat. Ploppen muttrar, för vi går i "fel" kvarter. Här känner han inte till några restauranger. Han hatar Stureplan och trycker ner kepsen djupt över pannan. Plötsligt skiner han upp:
- Prinsen!
Stängt, men nu är mungiporna en gång uppe och PellePlopp greppar Mymlans hand med sin stora näve och älgar iväg mot KB.
- Här har jag aldrig vart, säger Mymlan och PellePlopp ler förnöjt.
I den avlånga restaurangen sitter ett tiotal gäster, men det hörs inte. Mymlan ser att de rör på läpparna, så de måste kommunicera på något vis. Här är DÄMPAT. Mymlan fumlar mobilen till Ljudlös, för att inte råka störa. Det är mycket elegantare än Mymlan föreställt sig; inga Konstnärer i svarta baskrar som svingar bägare eller ser anemiska och svårmodiga ut. (Men två stiliga grånade karlar med hästsvans, om det nu kan betyda nåt.)
Vi blir anvisade en svängd grön soffa mitti ungefär, i ett gångstråk för den smala, smidiga, långa, diskreta och snabba servisen, så Mymleknuten får sig nån törn vid något tillfälle och åker på sniskan.
Brödet är riktigt bröd, med hård skorpa och mycket smak. PellePlopp hugger in och tittar med förväntan i blick efter den skomakarlåda han betällt med oxfilé och knaperstekt bacon.
-Hoppas det inte är några grönsaker, fnissar han.
Önskningen besannas och förtjust kastar han sig över den möra köttbiten och den fluffiga potatispurén.
-Underbart, dubbelgott! frustar PellePlopp och ser lycklig ut. En Starobrno på fat bidrar.
Mymlan har fått in ett jättelass med Caesarsallad. Den är svåräten med sina stora salladsblad som fladdrar över halva ansiktet och de grillade kycklingfilébitarna är ganska torra. Krustaderna är avlånga och liksom för stora. Parmesanen smakar som den ska, liksom dressingen när man väl finner den, men en liten besvikelse är det.
Nästa gång vi går hit ska det inte vara dagen efter och vi vill sitta vid fönstret och läppja på fint vin ur de stora, vackra glasen, titta på konsten, äta tre rätter och bara njuta.

KB, Konstnärsbaren, Smålandsgatan 7, Stockholm

mat och dryck: ***
service: ***
miljö: ****

Kommentar: Mymlan har för vana att sitta med ryggen mot väggen, så hon ska kunna skjuta boven i samma ögonblick han släntrar in genom saloondörrarna. Därför kändes det inte bra att sitta mitt i autostradan. Till yttermera visso nådde hon knappt upp till bordskanten, så gott folk, ni må förlåta om hon låter lite snipig denna gång.

Dufweholms herrgård 5 november 2006

PellePlopps lilla mor - och hennes stora gubbe också för den delen - har fyllt år. Ploppen har redan i våras införskaffat presentkort till Dufweholm, där vi länge velat äta.
Vi träder in i gemaken anförda av avspänd Fredrik. Vi är de enda gästerna denna söndagkväll, vi kommer lite utanför stängningstid nämligen. Det erbjöd inga som helst svårigheter. Inget annat heller, möjligen likviditeten undantagen.
Åh, det vattnas i munnen när Mymlan tänker tillbaka på denna afton. Visserligen står kvällens kalvstek i ugnen och den ska nog inte smaka kattskit, men...
Till förrätt väljer vi halstrade pilgrimsmusslor. Till dessa rekommenderar Fredrik en halvtorr riesling: Reichsgraf von Kesselstatt 2005. (Mymlan kan inte dölja sin skepticism. Inte beroende på valet i sig, utan på en pinsam episod i det dunkla förflutna. Mymlans mycket oplanerade och nesliga alkoholdebut skedde på Västgöta nation i Uppsala efter att hon som sjuttonåring smitit in med de äldre grabbarna som bjöd på riesling och tog hand om konsekvenserna och vallade och skjutsade hem till föräldrarna, ska också sägas, tack Claes, Micke och Johan, men riesling har liksom inte smakat sen dess.)
Nu kommer en liten bjudrätt: senapssill med rödlök och lite jungfruolja i en fiskformad minitallrik. Enkelt och gott och mycket smått.
Vinet provas. Mmmmm. Mymlan kapitulerar. Nu, trettio år senare. Eine Schande. Musslorna anländer. PellePlopp ser olycklig ut. Inte bara beroende på att det är han som kör.
- Det kunde vart lite mer.
Han tänker också på Gubben. Ingen blir mätt på lite spridda bitar, hur goda och vackert upplagda de än är.
De är hur som helst delikata på sin bädd av tunt skivad rödbeta, garnerade med smulor av stekt sidfläsk och pistage med någon sträng Blacksta lönnsirap till. (Ungefär här faller Mymlan i trans och blir inte sig själv igen förrän till frukost på torpet klockan tio i elva morgonen efter. Sålunda kan sanningshalten i det följande inte fullt ut garanteras.)
Det är åtgång ur brödkorgen. Där finns kavring, två sorters vitt bröd och ett halvmjukt tunt bröd. Trevligt, men hästlängder från Franssons (Se Hotell Borgholm).
Pepparstekt hjortrygg galopperar in. Upplagd i fyra små kvadrater, rosaröd, mööööööööör, med knaprig rösti på smörstekt Karl Johan och plommonchutney.
- Underbart! utbrister Mymlan, läppjar på Echeverra, en chilensk reserva från 2003 och skålar med Gubben.
- Underbart är kort, konstaterar PellePlopp bittert och dricker mineralvatten från Bie.
Päronen ser däremot inte det minsta misslynta ut. Lokalen är vacker, vi pratar och skrattar och fantiserar om att bo över så Mor och Plopp kan få ta del av det värmande vinet.
Fredrik är förekommande och frågar om vi vill ha port till ostarna och det vill vi (Mymlan) egentligen, men det hade vart för taskigt.
Floda, Sörmlands ädel och Linnéa heter ostarna från det närbelägna, tidigare hälsingska, Jürss ysteri. Ostarna serveras med rabarberkompott och blåbär. Wow. Bara wow. Mymlan, som har vissa reminiscenser av Faust tänker i sitt stilla sinne om detta ögonblick: Verweile doch, du bist so schön. Det vill säga, ska man nu dö, så borde man göra det i detta tillfredsställda ögonblick.
Efterrätt avstår vi från. Kaffet intas i salongen med läckert sengustavianskt möblemang i svart och guld. Fredrik återupplivar den avsomnade brasan. Vi borde ha sovit över.

Dufweholms herrgård, Katrineholm

mat och dryck: *****
service: *****
miljö: *****

Kommentar: Fruktansvärt gott. En riktig höjdarupplevelse, men det svider i plånboken och det svider i själen när de man vill glädja måste ta en stadig nattmacka när de kommer hem.

Ja-Thai 27 oktober 2006

Det är stormvarning på radion medan vi bilar söderut i eftermiddagssolen.
- Mediehysteri, fnyser PellePlopp, medan han rattar in i Sveriges närmaste stad.
Vi spanar efter ett matställe som fått en massa stjärnor på Eniro. Sedan vi omedelbart vänt i dörren - nej, inga namn och vad står omdömena på Eniro för egentligen? Bättre syns oss att vara omdömeslös - är läget som vanligt akut. Vissa måste kissa, Mymlor måste mumsa.
Lyckan står oss bi: Asiatisk buffé. Det kan inte vara helfel.
Vi lassar på tallrikarna med sushi, korianderstark kyckling i kokosmjölk, kinesisk strimlad biff i grönsakswok, kyckling i jordnötssås, fräsiga nudlar m m. Allt är smakrikt och gott med tuggmotstånd i grönsakerna, inget mesigt, till och med sushin är ok.
När första hungern lagt sig lägger vi märke till den förskräckliga popmusiken. Är den finsk? Eller thailändsk? Är språken släkt? Eller musikerna?
- Kaffet har stått på plattan sen elva, påstår Ploppen, medan Mymlan med nymätta ögon granskar lokalen: den fläckiga heltäckningsmattan, de nötta sparksocklarna, de vissna plastblommorna, kalkränderna på det stora akvariets väggar, de lackade stenväggarna och framför allt den underliga fästanordningen i dokumenttejp för fuskbjälkarna. Konstigt nog är helhetsintrycket rätt trivsamt.
Det ändrar sig när vi kommer ut; det blåser full orkan och vägbyggesskyltar far som projektiler över 55:an.

Ja-Thai, Torggatan 20 B, Enköping

mat och dryck: ***
service: **
miljö: (*)

Kommentar: Vissa som måste kissa hade varit där före oss. Frågan är när toaletterna städades senast. Smutsigare har vi sällan sett. Medan man begrundar det kan man studera den intrikata klinkerläggningen. Plattläggarn måste ha varit full eller döende. Av den snabba blicken in i de bakre environgerna att döma skulle stället stängas direkt om miljökontoret fått se det... Det vore synd, för maten smakar verkligen gott.

Yukikos sushi 16 oktober 2006

Ett särskilt kärleksförhållande har Mymlan till Yukikos Sushi. Första gången hon smakade denna då nytrendiga mat var i samma lokal som Yukiko har nu. Skillnaden var att då var det Mymlans lokal där hon krängde antikviteter och sushin var beställd från butiken om hörnet.

Många om och men senare drar Mymlan en motsträvig PellePlopp till detta sushiparadis utanför Japan. Motsträvig är han för att han är stockholmare - han har med andra ord aldrig ätit en riktig sushi. (En gång har han till och med blivit rejält matförgiftad av något med sushiutseende.)

Vi beställer misusoppa, lyxmoriavase och grönt te. Ploppen tar en stor: “Sushi blir man inte mätt på.” Ha-ha. (Proppmätt Plopp släpar sig en dryg timme senare till bilen.)

I lyxmoriavasen ingår bitar av fisk man inte visste fanns, samt havsmakrill, tonfisk, pilgrimsmussla, havskräfta och lax förstås. En löjromsmaki och en absolut delikat strut med sallad, tonfisk,och annat smått och gott gör lyckan fullständig. Allt är fullkomligt överjordiskt fräscht och elegant.

Hemligheten bakom en perfekt sushi lär vara riset. Mymlan tycker i allmänhet att ris är ett trist litet tillbehör av rent löjligt ointressant utseende. Så icke Yukikos ris. Godare finns inte.

Inredningen är sobert japansk och trivsam med listigt nedsänkta bord så det ser ut som om man sitter på knä på kuddar vid låga bord. Det finns också alldeles vanliga bord med stolar. En diskret skylt ber gästerna sänka ljudet på sin konversation och stänga av mobilerna så att måltiden kan bli en njutning för alla. På somrarna är det uteservering på den trevliga bakgården intill blommor och blader.

Personalen är vänlig, snabb, glad, proffsig, japansk.

Yukikos Sushi, Norbyvägen 65, Uppsala

mat och dryck: *****
service: *****
miljö: ****

Kommentar: Sunniva Solvända, japanfrälst fjortonåring, säger: “Mamma, tänk så fint det har blivit här, sen dina sunkiga möbler och dammiga prylar försvann härifrån.” Hrmm.

New India 9 oktober 2006

New India har en lunchbuffé dit vi gärna söker oss. Det är vi inte ensamma om. Hur den ständigt vänliga personalen lyckas tränga in oss mjölkkor, säkert tio procent av Uppsalas befolkning, samt ett antal utsocknes förvirrade psykologistudenter som har alltför nära till denna oas, på alltför få bord på alltför liten tid är en gåta. All kö, all väntetid - vilken inte är lång - är förlåten. Här snackar vi indiskt. (Inte för att Mymlan varit utanför Europas trygga hank och stör, men se det har PellePlopp.)

På lunchbuffén finns tio rätter, varav två vegetariska. Om Biff Vindaloon säger till och med PP: “Den var grym”, alltmedan han torkar svettpärlorna ur pannan.

Mymlan, som är lite mer övertänkt och strategisk, börjar med att fylla tallriken med konserverade mandariner, apelsinklyfta och sallad. För övrigt är salladsbuffén lite oinspirerad. Sen fläskar hon på med sizzeling lammgryta, kycklingcurry, läskigt röd tandoorikyckling och utsökt naanbröd, inte alls så fettdrypande som på andra indiska ställen vi bevistat. Och till sist, som kronan på verket, biffen som får örontrumpeterna att slå fanfarer, stackars Pia tandläkaren efteråt att dåna och ens barn att inte vilja pussa godnatt. Ja se det var en riktig lunch det!

New India, Bäverns gränd 5, Uppsala

Mat & dryck: ****
Service: ****
Miljö: **

Kommentar: För populärt. För billigt. För gott.

Värdshuset GammelTammen 9 september 2006

Här kan man få ordentligt på nöten om man uttrycker sig ofint, så Mymlan har hukat en smula innan hon tar sig an uppgiften att beskriva ett av många besök på “Tammen”. Tidigare har det bara blivit luncher och de är en smula oförutsägbara. Gott. Inte tu tal om saken, men ibland så fett att Mymlan blir mörkrädd. Någon gång så underbart gott att Mymlan dristar sig till att be om receptet, vilket levereras bums på en handskriven lapp. Redan samma lördag gör den kryddiga rostbiffsmarinaden succé på en familjemiddag - men det är en helt annan historia. Till ämnet!

Sällskapet är angenämt, förutom PellePlopp en samling människor från när och fjärran med ett gemensamt intresse; antikviteter. Vi sitter i ett chambre separé inrett i Karl Johanstil och samtalet kretsar kring möbler och annat trevligt.

Nu kommer vår servitör och vår hovmästarinna in med förrätten, en skaldjurstårta med räkor och rökt lax. Några strängar balsamvinäger och basilikaolja slår krumlelurer på tallrikarna. Räkorna är fräscha och kavringen mustig. En chablis hade suttit ypperligt till, men Mymlans roll som värdinna tillåter inga excesser idag.

Till varmrätten tar vi däremot in en Péppoli Chianti Classico 2003. God, värmande, mjuk, kryddig. Maten är ett säkert kort, känns nästan som hängseln plus livrem; oxfilé med potatisgratäng. Det kan ju aldrig bli fel, men lite fantasilöst kan tyckas. Alla får dock precis den stekningsgrad de bett om och är nöjda. De rostade rotsakerna som serveras till är härliga, men i övrigt saknas grönsaker. Hm. Vi hade sagt till i förväg om ett mjölkfritt alternativ till PellePlopp, men det syns aldrig till och vi frågar inte heller.

Allt är mycket gott och när chokladkakan med grädde och frukt kommer in känns den väl mastig och Mymlan är mätt. Konstigt nog försvinner den från tallriken ändå…

Värdshuset GammelTammen, Herrgården, Österbybruk

Mat & dryck: ***
Service: ***
Miljö: *****

Kommentar: Ständig kö till etablissemangets enda toalett gör att man får offra en del av umgänget. Kaffet intar vi i den trivsamma salongen. Samovaren susar men - hallå! Påste?

Nora stadshotell 4 september 2006

Pampigt med skavanker. Så skulle man snabbt kunna beskriva Stads i Nora. Svängdörren till receptionen hänger på ett gångjärn, husfrun ser mycket trött ut när hon äntligen dyker upp, dörrlåset funkar inte, inte heller det trådlösa nätverket, men det är knappast hotellets fel, eller? Smiter man upp en trappa på den slitna heltäckningsmattan - vilket rekommenderas - kan man beundra en enorm ljuskrona i festsalen - och önska att man vore på bal i vit muslinklänning hundra år tidigare.

Nå, nu är man i Nora för att äta lunch. Ingen marknad. Pust, den missade vi som tur är.
Sensommarsega getingar kryper in och ut i dryckesautomaten. Man får passa sig för att inte få med dem i glaset med lingondricka. En servitris kommer med en välanvänd getingsmälla och smäller.

Det serveras frukostkorv med bostongurka, precis sån som man såg på Trazan och Banarne när barna var små och inte någonsin har längtat efter. För övrigt fisk.

När man går på lunchbuffér och de serverar fisk så undviker man fisk. Varför? Jo, det ska till en sju helsikes duktig kock som kan åstadkomma att varmhållen fisk smakar nåt. Eftersom alternativet här är sämre suckar åtminstone Mymlan lite och tar fisk.

Vid åsynen av salladsbordet åker mungiporna upp. Här finns många sorters roliga, välsmakande blandningar. Och nu får man ge sig: fisken smakar mycket bra i sin vitvinssås. Till och med potatisen är god.

Nora stadshotell, Rådstugugatan 21, Nora

mat och dryck: ***
service: **
miljö: ***

Kommentar: Mymlan var här dagen efter också. Då serverades till lunch: korv och fisk. Ekonomiskt att utnyttja resterna av korven till korvgryta, och den nya sortens fisken var god den också, men…

Borensbergs gästgivaregård 2 september 2006

Vilken sabla otur vi har. Tror ni inte att när vi anländer till Borensberg är det nån sorts jippo där med? Aldrig att man kan få ha en lugn stund. Här är det HUSBYFJÖLS-marknad. Man kan köpa cocosbollar och frysa in.

Vi parkerar BMW:n och tränger oss in i den lilla beställningsdelen av gästgiveriet. Idag är det naturligt nog ingen bordsservering (och Göta Hotell har stängt. Morr. Vi har försökt flera gånger tidigare att käka lunch där, men de bryr sig inte).

Menyn upptar fyra rätter och vi bestämmer oss för mangoglacerad kycklingfilé, inte helt billigt, men gott låter det. Som tur är får vi plats under taket i den sekelskiftiga uteserveringen intill Motala ström. Snart viner snålblåsten och spöregnet dundrar snett in på Mymlans rygg. Limegröna fleeceplädar från IKEA finns dock vänligt utplacerade på de gedigna träsofforna och sveper man en sån kring sig går det utmärkt att sitta kvar under piprankorna.

Serveringspersonalen är som så ofta förr i tjugoårsåldern och jättesnäll. Tallrikarna stora och uppläggningen ser fin ut. Här har någon inspirerats av det franska köket. Men. Det franska köket hade sin storhetstid för tjugo år sen. En modern restaurangbesökare blir lite besviken över EN sockerärta och fem morotsstrimlor, hur al-dente de än är.

Kycklingfilén är perfekt stekt, men över den har man hällt en halv burk färdig mango chutney bengali spice. Suck. Sucks. Glacera, det är nåt annat det.

Till detta serveras en potatiskaka, med tunna skivor, ömsint vitlökskryddad och perfekt i konsistensen. Tyvärr är den kall och tyvärr dränks den finstämda smaken i bengali spice.

Kaffet är ok, men opraktiskt anordnad servering gör att man inte riktigt orkar ta det.
Kanske kommer vi tebaks när det inte är FJÖL.

Borensbergs gästgivaregård, Husbyvägen 4, Borensberg

mat och dryck: **
service: **
miljö:**** (ute) * (inne. vem f-n har vart i Stockholm och sett råa tegelväggar och sen kommit till Östergötland och fått fria händer att göra sammalunda utan att riktigt avsluta?)

Kommentar: I vanlig ordning frågar servitrisen: Smakade det bra? Nu önskar man inte ljuga, men samtidigt inser man det meningslösa i att göra servitrisen ledsen för nåt hon inte kan rå för. Varför kan man inte som i sydligare nejder fråga något som det utan vidare går att svara ja eller nej på och som egentligen kanske är viktigare: Blev ni mätta? Det blev vi.
PS. När vi återvände igår bjöds god portersmakande höstgryta och en rasande trevlig salladsbuffé. Inget märkvärdigt, men helt ok. Servitrisen lika snäll och dessutom vänlig mot ett av traktens orginal - det finns flera - vars matlass fick PellePlopps överlastade tallrik att se ut som harlort, och mot ett gäng suspekta poliser - Skånska insatsstyrkan? - med full beväpning och T-shirtar med "Närkamp!" och en huggande jaktkniv på. Ryyyys. Mymlan skulle känna sig tryggare med ordningsmakten om det varit nallebjörnar istället på tröjorna.

Skänninge stadshotell 20 augusti 2006

Aj, aj, aj, aj. Medeltidsmarknad. Det är anakronistiskt så det förslår. Extremt svårt att tänka bort parkeringsskyltar, barmagade tonårsmammor och feta amerikakepsgubbs i trettioårsåldern. Vi gör vårt bästa och huvudena värker. Vi ville ju bara ha käk, vi. Nu är det antagligen medeltidsmarknadsanpassat och knappast rättvisande. Men skyll er själva, Skänninge! Here we go.

Vi väljer att sitta på den eländigt trånga uteserveringen. Här har man av snålhet (?) trängt ihop dubbelt så många bord som det får plats. Särskilt när 120 kg:s pensionärer breder ut sig över två bords yta och vägrar maka på sig, blir det komplicerat att tränga ner en smidig 100 kilosmc-kille och hans 60-kilosspätta. (Jaja, vi vet, vi är snart där själva, men då har bloggen bytt namn till Fettona går på kalorijakt.)

Hungern är som vanligt akut. Ett gissel. Nåja. Vi väljer marknadsmenyn i form av grillspett. Punkt. Jaha. S

alladsbuffén är fantasilös, servisen försagd, minst sagt. Grillspetten kunde lika gärna ha varit flintastek i bitar. Det smakar inte särskilt medeltidiskt (Jaha, och hur vet vi det? Jo, för vi antar att Kockens grillkrydda inte hade uppfunnits då.) Klyftpotatisen är snäppet bättre än på Lisas i Storå, det tackar vi för och såsen , något slags gurkmajo, passar bra till. Men längtar man till Skänninge ska man besöka Muséecaféet (ja de stavar inte så, men bakverken, miljön och servicen är desto bättre).

Skänninge stadshotell, Stora torget 1, Skänninge

mat och dryck: **
service. *
miljö: ***

Kommentar: Toan är kalas, lokalerna för övrigt också. Det skulle var kul att ha råd att käka och bo här. (Bjud oss och vi ska skriva fint om er! Vi är alltid pålitligt mutbara.)

Kisa Wärdshus 18 augusti 2006

Det har blivit mycket luncher på sistone. Eftersom vi latar oss denna underbara sommar har vi inga inkomster. Men lunchställena i vårt land måste ju också kartläggas av någon.

Kisa Wärdshus har blivit grundligt utforskat i år. Här har man den sympatiska vanan med lunchbuffé. Off-season är den fem kronor billigare. Mystiskt. I alla händelser är den prisvärd - även om det beror lite på den dag man kommer. Fredagar är godast, måndagar mest husmanskt.

Idag är det fredag och en krämig räkomelett får uppta en fjärdedel av tallriken. Kocken här är omelettmästare. En vegetarisk rätt finns alltid och idag går den inte av för hackor; en grönsaksgryta med mer smak än de flesta köttdito. Sen fläskbog med svampsås. Dagens misslyckande (det finns såna då och då) är spaghetti. Hallå! Det kan man inte ha på ett buffébord där maten står och värmehålls. Dessutom badar den i fett. Nejnej, ett studiebesök i Italien rekommenderas.

Mycket trevliga sallader och grönsaker ingår, liksom en enklare efterrätt, på torsdagar givet: pannkaka, men oftast kräm med mjölk. Kaffe och HEMBAKT kaka därtill.

Den trallande servitrisen är inte här idag. Kanske är hon bara säsongsanställd. Ungarna har förundrats hela sommaren. Men hon är bra och mycket serviceminded, vilket brister lite så här efter semestrarna.

Kisa Wärdshus är ett populärt ställe, så ofta befinns en maträtt vara slut. Men har man inte bråttom är det värt att vänta, för kocken hittar alltid på nåt trevligt nytt att ersätta det fallerande med.

En annan sak som skiljer sig under hög- och lågsäsong är att det inte finns flaskdryck under hög, men en massa trevliga matdrycker. Mymlans favorit är iste med persikosmak.

Under humlepergolan intar vi tallrik efter tallrik (det lönar sig att ta hit tonårssöner och PellePlopp) och spanar på lustiga pensionärsturister som man undrar vilken sten de krupit fram under från, muskulösa byggjobbare med reflexbyxor och intellektella (sic!) rökande tjejer i femtifemårsåldern från storstan.

Kisa Wärdshus, Tingshustorget 1, Kisa

mat och dryck: ***
service: ** (den trallande ****)
miljö: sommar ****, vinter **

Kommentar: Alla servitriser bör tralla.

Lisas Mat 14 augusti 2006

Vi åker motorcykel genom regnet. Det gör inget. Vi har semester och Kawasakin är utbytt mot en komfortabel polis-BMW från 1973. PellePlopp ska ta med Mymlan till Värdshuset Älgen. Han har varnat: Det kanske inte är öppet.

Nä, det är stängt. PellePlopp fick Älgen rekommenderat för sig av Stellan och Barbro på pensionatet 1997, men har aldrig lyckats få nån mat där. Det kanske alltid är stängt?

Vi har en lång väg framför oss och vågar inte chansa på att det ska finnas nåt trevligt ställe längre fram. På vinst och förlust svänger PellePlopp in på krångliga vägar efter att ha sett en skylt.

Folkets hus. Hmm.
- Har di bare kåldolmar, ja si då går ja, säger Mymlan lite surt, för hon känner sig blåst på de vikta linneservetterna och bordsserveringen och älgfilén hon i tanken redan beställt på Älgen. Blodsockret och förväntningarna är i botten.

Dagens visar sig vara falugryta med grädde. Nej tack. En fortsatt läsning av menyn visar att allt annat är friterat. Hamburgertallrik verkar vara det smalaste som går att uppbringa.
- Med pommes eller klyftpotatis? frågar Lisa.
Vi väljer klyftpotatis och då undras det om vi vill ha med “allt”. Ja, det vill vi, bara ingen dressing.

Vi letar oss ut på terassen ovanför ingången. PellePlopp går tillbaka för att leta sallad. Han hittar en glasskål med några simmande tomatslamsor, ett par gurkbitar och lite vattnig isbergssallad. Han tar vad som finns.

Nu kommer hamburgertallrikarna in med s k klyftpotatis, det vill säga färdigköpt och sen friterad, fettdrypande potatismos i klyftform. Hamburgaren då? “Allt” visar sig vara bröd ur påse, ej värmt, några ringar lök, en matsked bostongurka, en euroshopperhamburgare samt senap och ketchup.

Vi petar på de salladsrester PellePlopp räddat undan förgängelsen och tuggar under besviken tystnad. Mymlan ökar i vikt med två kilo på 20 minuter, för trots att hon tycker det är äckligt äter hon “klyftpotatisarna”.

Bilbruset från riksväg 50 blandas med ett underdimensionerat vindspels plingelplångande. Några moppar far förbi.

Lisa ser snäll ut och har en fin tatuering, men Lisa, varför kan det inte vara gott när man ändå ska göra mat? Varför inte en hemgjord hamburgare? Varför inte lite grönsaker, riktig potatis, kanske ost, kanske ett stekt ägg, något som överraskar?

You get what you pay for. Förvisso. Men som PellePlopp konstaterade efter fettchocken och det var dags för kaffe:
-Det var det mest överjävliga surkaffe jag druckit i hela mitt liv.

Lisas mat, Folkets hus, Storå

mat och dryck: *
service: ***
miljö:*

Kommentar: Rent och prydligt och vänligt, men vad hjälper det?

Trilobiten 29 maj 2006

Låt oss slå fast det först som sist; Trilobiten borde q-märkas. Märkligt nog finns det såna här ställen kvar i vårt land. Inredningen är elegant 1950-tal, med matsalsstuk, de svävande tygkloten med små sydda hål från då det begav sig hänger kvar, vita och fräscha, direktionsrum med maffig 1800-talskonst i guldramar, schysst uteplats med Tarkovskijstämning och vita ståltådsmöbler från 1950-talet. Möblerna i matsalen är nya, men resten är mycket bra. Dubbelsvängdörrarna i glas med ek och mässingshandtag är opraktiskt statusgivande och kvar sen orten var centrum för ytongtillverkning. Man gläds.

Det här är ett av PellePlopps favoritställen. Mymlan hänger gärna med, men inte för ofta, eftersom det bara finns en rätt på menyn som räknas som MAT för henne (lilla ärtprinsessan).

På Trilobiten serveras rejäl mat för rejäla karlar. Dessa utgör också huvudparten av gästerna vid lunchtid. Samtliga verkar vara stammisar. Värdinnan morsar och frågar om ditten och datten. Hon är ett socialt geni. Stället känns familjärt och hemtrevligt den imponerande takhöjden till trots. Menyn innehåller rätter som lövbit, pyttipanna och bräckt skinka med ägg, samt dagens. Och räksallad, som tur är.

Just den här dagen äter PellePlopp kalops, eller kanske lappskojs eller pyttipanna. Portionerna räcker till en trebarnsfamilj i Stockholm. Mymlan beställer sin MAT: räksallad.

Kära vänner. Räksallad låter prosaiskt, och onekligen var det med en återhållet uppgiven suck som Mymlan valde räksallad första gången PellePlopp entusiastiskt bar in henne över tröskeln för att visa “sin” Trilobit.
- Utan Rhode Island, tack, sa Mymlan och kände sig som en riktig stadsråtta.
- Javisst, log den vackra värdinnan varmt och fick Mymlan att känna sig som om hon gjorde stället ett tjänst som valde bort såsen.

Nu besöker vi Trilobiten för tredje eller fjärde gången tillsammans och värdinnan känner igen IngenRhodeIslandkvinnan och ler välkomnande. PellePlopp har väl varit här en sisådär tjugo gånger, men är inte igenkänd; det gnager tydligen, för han muttrar lite bakom matberget på andra sidan bordet.

Till saken: räksalladen är underbar. Fina, spänstiga, rikliga tronar de små rosa kurvaturerna på ett berg av fräschaste knispriga grönsaker. Två rejäla burkssparrisar kröner skapelsen. Och portionen är lika stor som tallriken. Att bli mätt är det bästa Mymlan vet.

Trilobiten, Yxhultsvägen 11, Hällabrottet

Mat och dryck: **
Service: ****
Miljö: ****

Kommentar: Det finns en fin och fräsch salladsbuffé också. Trevligt och oväntat kompliment till den standardiserade menyn.
PS. När vi var där igår kändes PellePlopp igen. Han log hela lunchen. Däremot hade sparrisen rationaliserats bort... :-(

Nåt grekiskt på A som har kånkat och det kan man förstå 10 april 2006

Regntunga skyar. MC:n kör upp alldeles intill restaurangens uteservering vid torget. Mymlan orkar knappt häva sig av Kawasakin. Ont i rumpan, ont i ryggen och som vanligt nära svältdöden.

När vi frågar efter Retsina ser servitrisen oförstående ut. Trots sitt medelhavsutseende har hon aldrig hört talas om något vin av den sorten. Hon kanske inte är grekinna, vad vet vi.

Vi kastar det grekiska överbord; här orkar vi inte filosofera över bristande hellinism, utan beställer in oxfilé och rödtjut. En superkur som alltid fungerar på Mymlan. PellePlopp får nåt svagare att dricka. Servitrisen är förekommande och frågar hur vi vill ha köttet.
- Rosarött, ler Mymlan förhoppningsfullt.
- Genomstekt, kommer det prompt från PellePlopp.

Det här är den dyraste rätten och efter ett ganska långt tag kommer den leende servitrisen med härliga tallrikar; mastodontklyftpotatisar med skalet på, mustig sås och fantasifulla grönsaker. Mums!

Men. Mymlans köttbit är torr. Hon brukar inte vara den som gnäller. På det sättet alldeles typisk svensk, men den här gången var det annorlunda; servitrisen hade ju frågat, och varit så vänlig.

Metamorphosis (se föregående inlägg) hade varit mer ett passande krognamn denna dag. Den vackra servitrisens leende mun förvrids i en grimas värdig Disneys Ursula i Lilla sjöjungfrun. Utan ett ord rycker Ursula åt sig tallriken, knycker på nacken (jojomänsan) och stegar ut i köket. Långt om länge är hon tillbaks med en ny tallrik som hon dunkar ner i bordet och hoppas ska smaka.

Lite kuvad, men beslutsam och stärkt av det kryddiga vinet bestämmer sig Mymlan för att njuta ändå. PellePlopp har ätit upp sedan länge och det känns ju lite trist, men den här gången är köttet perfekt liksom återigen tillbehören.

Den dubbla espresson var synnerligen enkel, men god, tyckte PellePlopp.

AdriatikAkropolis eller nåt sånt vid ett torg i Örebro

Mat och dryck: ****
Service: (*)
Miljö: ***

Kommentar: Varning för svärdfisken! (Nej, inte Ursula, det är en bläckfisk, det.)

Akropolis 9 april 2006

Hur många grekiska restauranger med det stolta namnet Akropolis har vi varit på? Vet inte. Kanske kan man inte kalla en sylta för Makrigialos (underbart ställe på Kreta, åtminstone år 1983) eller Metamorphosis (knäppt plejs på halvön Chalkidikis sydkust), men hur mycket mer spännande vore det inte att gå in där… och kanske komma ut som nåt helt annat, nån helt annan; Nana Mousskouri kanske.

Detta Akropolis bär inte många likheter med templet. När Mymlan sist var ute och irrade i Småland låg här en thairestaurang och det är den som hägrar när vi ramlar in genom den oansenliga dörren i Vetlanda. Hoppsan! För sent att vända. Klockan är 17 och det är hög tid för lunch.

PellePlopp beställer souvlaki och Mymlan biffteki - här gäller det att ladda in innan vi börjar käka på varandra.

Maten är precis vad vi behöver, varken mer eller mindre. Man blir mätt, det smakar gott, ingen majo i tzatzikin - kort sagt: inget vi ångrar!

Akropolis, Stationsgatan 2, Vetlanda

mat och dryck: ***
service: ***
miljö: *

Kommentar: Grekisk personal - en stor fördel, både för känslan när man får höra detta underbara språk flyga genom luften och för utsikten att maten ska smaka grekiskt. Utsikten för övrigt är skäligen trist: taxistationen.

Guldkanten 24 mars 2006

Jonas Gardell har tagit musten ur oss, men vi har energi nog att rusa ner för trapporna från universitetshuset till Saluhallen, rejält försenade till vår bordsbeställning. Acklans att man bor på landet och måste hinna sista bussen!

Strategin blir att skippa förrätten för att vi ska kunna äta så långsamt som vi vill. Vi beställer in vildsvin med tryffel och vildsvinskorv. Två små, anspråklösa, men delikata, bjudrätter kommer in tillsammans med Terra Rossa 2002, en australisk cabernet sauvignon med mycket svartvinsbärssmak.

Vildsvinet är superbt. I potatiskakan ingår mjölk, så PellePlopp frågar efter kokt potatis eller något annat tillbehör och får in en för honom specialgjord potatismousse utan grädde eller smör. Han får nåt vått i ögonvrån, den store, starke mannen.

Svenssons Guldkant, S:t Eriks torg 8, Uppsala

Mat och dryck: *****
Service: *****
Miljö: *****

Kommentar: Fel att ha bråttom här, men servisen fick oss att känna oss avslappade trots allt. Vacker miljö, utsikt över ån, sober inredning. Snyggt och lyxigt. Ett hårstrå i maten var det enda som sänkte intrycket. Vi kommer tillbaks när vi har gott om tid och kassan tillåter!

Sonjas Grek 24 januari 2006

Här har vi varit förut. Ett säkert kort. Sonjas är en grekisk restaurang som inte försöker låtsas ligga i Kykladerna. Snygg och stilren inredning, uppmärksam och trevlig service. Proffsigt. Stockholmskt. (Det pågår en tävling mellan huvudstaden och landsorten. Stockholmaren, barnafödd på bystan, söker överbevisa lantlollan, tillika stadsfödda Mymlan, att Uppsalas södra förort överträffar allt.)
Vi börjar med ouzo. Mymlan, som varit åtta gånger i Grekland i sin avlägsna ungdom, behöver bara ta en smutt för att bli glatt nostalgisk.
PellePlopp, för dagen vid kassa, beställer in en Retsina, souvlaki med bondsallad samt skaldjurspett till Mymlan.
Restinan är av en finare sort, vilket är bortkastat på oss som vill ha kådosande terpentin med sting. En liten besvikelse - som vanligt.
Skaldjurspettet är underbart i konstistensen, men alltför försiktigt kryddat. Några kommentarer om souvlakin gives icke; PellePlopp är hungrig och innan han hunnit reflektera är maten slut.
Nu vill han ha efterrätt, men eftersom han sedan en tid söker undvika mjölkprodukter har det blivit svårare. Här finns inget mjölkfritt. Det blir en dubbel espresso, som han t o m lyckas få kaffevägraren Mymlan att smaka en tesked av.
Med snusen fast förankrad under läppen greppar PellePlopp Mymlan runt livet och drar med sig henne ut i stockholmsnatten. Vilket decennium som helst flyttar vi ihop!

Sonjas Grek, Bondegatan 54, Stockholm

Mat och dryck: ***
Service: ****
Miljö: ****

Kommentar: Risken med att driva en krog med utländsk mat i Sverige verkar vara att man söker anpassa den till den svenska smaken. Resultatet kan lätt bli utslätning. Sonjas Grek är ingen bondrestaurang. Smakerna kanske återfinns i lite elegantare etablissemang i Grekland, men inte skulle man bjuda på fabriksbakat bröd där?

Tzatziki 14 januari 2006

PellePlopp känner sig som överkokt spaghetti till kropp och själ. Summan av lasterna är konstant som bekant och det har sina sidor att delsleva med någon som har så många laster som PellePlopp.

Nu är det akut koffeinbehov och eftersom vi är i Uppsala och är på väg söderut genom stadens slask och glopp siktar vi på Güntherska, men som så ofta förr känner vi en doft vi inte kan gå förbi. Vi växlar raskt om från kaffesug till hunger och Mymlan drar PellePlopp ner för en mystisk källartrapp. En grekisk resaturang med ett av stadens bästa lägen vid ån - åtminstone på sommaren.

Passagen in till resaturangen är trång. Man får vänta i valven på kyparen att placera en, gäster på väg ut, serveringspersonal som tränger sig förbi med disk och mat och gäster på väg till eller från toan. Hmm, funderar Mymlan som alltid: Hur tar man sig ut vid ett nödläge? Då lär det bli stockning.

Det är nästintill fullsatt; det är det ofta. Detta är ett trivsamt och oprententiöst ställe. Det är inte direkt finess som utmärker uppläggningen av maten. Tallrikarna är överlastade, liksom inredningen - men det är säkert inte det lättaste att återskapa tavernakänsla i en nordisk medeltidskällare. För övrigt har vi sett mycket få, om något, lyckat resultat i den vägen, men vi ger inte upp! Tipsa gärna och vi åker dit!

PellePlopp mumsar på horiatiki - grekisk bondsallad -samt friterade bläckfiskringar. - Ovanligt bra grekiskt kök, är hans omdöme. Mymlan kör en mezetallrik med dolmades, flera olika röror och prover på det mesta av det som finns på menyn i miniformat.
-Mumsgott, kryddigt, härligt. Varför är svensk mat så trist? utbrister hon.
-Det är den inte alls, det! protesterar PellePlopp som har en faiblesse för husmanskost.
Och så är den eviga debatten igång, den som slutar med att PellePlopp lovordar det grönsaksbefriade centraleuropeiska köket, betygar nyttan av fläskflott och slutligen försjunker i paltkoma.

Tzatziki, Fyristorg 4, Uppsala

Mat och dryck: ***
Service: ***
Miljö: ***

Kommentar: Borden står väldigt nära varandra och det är svårt att föra några intima samtal, vilket våra bordsgrannar inte brydde sig om. Hjälp, vilka interiörer man oombedd kan få ta del av! Idag är vi nyktra och därför diskreta, var glada för det, Britt-Marie och Lasse! Är det förresten varandra ni är gifta med?

Ramblas 1 januari 2006

Allt är stängt. Vi längtar efter nåt asiatiskt efter den hejdundrande fest vi var på natten innan på sjätte våningen med utsikt över Tanto åt ena sidan och Liljeholmsbron åt andra.
Stockholms stad har tagit nyårsledigt och vi pulsar från Gröndal till Aspudden. Aspudden är stängt. T-bana till Hornstull. Stängt. Nu börjar det bli blodsockerkris. Då skymtar vi en öppetskylt på hörnet. Räddade av ett tapasställe!

Ful inredning, testosteronmusik på högsta volym, men nöden har ingen lag. Nåden heller icke. PellePlopp är mycket skeptisk. Han tar lika gärna en kebab på Folkets och av någon anledning är han inte sugen på vin idag. Mymlan tycker allt känns lite misslyckat och i trots beställer hon en halv flarra ospecificerat rödtjut. PellePlopp drícker vatten.

Efter ganska lång tid kommer maten: PellePlopp får in gazpacho (jättegod), marinerade kronärtskockor (goda), friterad ost (smakar inte så mycket, men den är varm, så det är kul, tycker han). Mymlan får oxfilé med riojasås (mums! precis vad hon behöver, perfekt stekt är den också), smakrik sås och stora potatisklyftor med skalet på (gott, värmande, närande). PellePlopp ser orolig ut. Vinet är strävt och robust och passar utmärkt en dag som denna.

Nu tycker Mymlan att livet leker igen, så hon slänger fram kreditkortet, PellePlopp andas ut (det gick mycket stål igår) och så traskar vi hem upprymda och tillfreds. Mymlan har gått med på att se Psyko på video, så PellePlopp e nöjd han me.

Ramblas Tapas & bar, Långholmsgatan, Stockholm

Mat och dryck: ***
Service: *
Miljö: (*)

Kommentar: äcklig toa, seg betjäning, hemsk musik, trist klientel, men nöjd och belåten vart man, rikliga portioner som smakade ordentligt, prisvärt. Besticktricket? HAHAHA.

Hambergs Fisk 5 december 2005

Nu är det Mymlans tur att ta med PellePlopp till ett favoritställe. Vi har minisemester i Uppsala och strosar omkring en hel dag. Näringsställen vi besöker:

Salladsbaren Cupido i Forumgallerian. Prisvärt, mättande, gott, stökigt.

Hotel Uplandia en öl och ett glas isvatten. Svalt, behagligt, tyst.

Café Ovandahls. Det var några år sen Mymlan var här, under tiden verkar de små delikata chokladkuberna ha svällt på McDonaldsvis till fyra gånger sin ursprungliga storlek. Huga!

En Staropramen respektive en draja på Le Parc. Lugnt och städat på förkvällen, inte den samling högljudda kommun- och landstingsanställda som kan skrämma iväg en om fredagskvällarna…

Dags för ännu en öl. Denna gång på Fredmans. Men nej, storbildsTV med fotboll. Urkk. Vi ställer äntligen kosan mot kvällens egentliga mål.

Hambergs fisk är fiskaffär och restaurang i samma lokal. Det gör att det hela tiden händer saker och att det inte får plats så många gäster. Det är bra. Man känner sig väl omhändertagen och sedd. Eventuella okunskaper man blottar tas om hand elegant av den glade, avspände och kunnige servitören, som hela tiden får en att känna att det i själva verket är man själv som är experten. (Hur bär sig karln åt?)

Mymlan kan inte låta bli att åter beställa carpaccio på lax. Den äter hon varje gång, för det är så himla gott. PellePlopp väljer Kalixlöjrom. Till detta dricker vi den libanesiska chardonnay servitören rekommenderar. Fruktansvärt gott.

Därefter blir det rödtunga med jordärtskocksmos och korianderkräm för PellePlopp och marulk med körsbärstomater och shiitake för Mymlan. Ahhhh. Vinet var Heidei Schreck, en pinot grigio. Vi kan inte gå hit varje vecka men de trettonhundra denna fest kostade var den sannerligen värd.

Hambergs fisk, Fyristorg, Uppsala
mat och dryck: *****
service: *****
miljö: ****

Kommentar: Många snobbar går till detta osnobbiga gourmetpalats. Man önskar att vissa gäster kunde tagga ner i samma utsträckning som personalen.

Gjestgifveri Sommarhagen 5 november 2005

Hit återvänder vi ofta. Det har flera anledningar, inte minst det förekommande värdparet - helt olikt sina företrädare. Nu finns här en servicevilja som inte går av för hackor. Hör bara:
På allhelgonadagen äter vi lunch på detta osannolika ställe, som har åretruntöppet avsides i, förvisso en av Sveriges vackraste bygder, men ändock väldigt mycket gles-. Man är glad att det finns entusiaster och dem vill man gärna stödja.
Värden försöker fresta oss med ostprovning på kvällen. Franska ostar importerade av monsieur själv. Lite ledsna avböjer vi; den dystra sanningen är att vår boning ligger på ordentligt avstånd från gästgiveriet, gatlyktor lyser med sin frånvaro och den drygt timslånga promenadvägen till sommartorpet i skogen skulle vara ruggig och mörk. Sommarnätter har det hänt att vi travat uppför de branta backarna, fantiserande om tiorättersmiddagar, men inte nu på Alla helgons dag, nejnej.
Hur lyckas man som näringsidkare i The Middle of Nowhere? Man ger sina kunder ett offer de ej kan refusera. Det vill säga, man erbjuder dem att efter avslutad middag skjutsa dem hem.
Les Grands Rochers Merlot 2001
olivbröd med flingsalt
ankbröst à l´orange respektive lammytterfilé med sherrysås (Börjar ni skönja ett mönster? Ja, Mymlan är lammfreak.)
PellePlopp har glömt att berätta hur han ser på det här med blod i kött och in kom ett perfekt stekt ankbröst, d v s rosa. Den smäler i munnen tycker Mymlan, även om PellePlopp är skeptisk. Lammfilén är dock på gränsen till rå här och var, så kanske hade vi behövt specificera hur vi ville ha det.
Ostprovningen så: vi testar Roquefort, Saint Nectaire, Ossau Iraty (som vi båda tycker är himmelsk), Munster samt Coulommiers. Värden berättar om ostarna och deras härkomst samt vad man förslagsvis dricker till. Ett råd som vi försökt hålla oss till sen dess, är att försöka hitta ost och vin från samma region.
De levande ljusen brinner i de gamla förmaken, elementen susar svagt, för övrigt är det alldeles tyst. Vi är de enda gästerna. Tre personer jobbar för oss i kväll. Man blir nästan andäktig och full av tacksamhet. Behöver vi säga att hemfärden går geschwindt genom novembermörkret och att vår värd naturligtvis vägrar ta emot ersättning för resan?
På måndag ska vi dit igen, men i ett helt annat sammanhang!

Gjestgifveri Sommarhagen, Malexander
Mat och dryck: ***
Service: *****
Miljö: *****
Kommentar: Låt inte den lite tillgjorda stavningen av gästgiveri avskräcka. Värdparet är allt annat än tillgjort. Hon svenska, han fransman är båda ytterst vänliga, rara och uppmärksamma - även mot barn.
Kommentar 070709: Ägarförändringar har skett och det måste man ju kolla upp. Vi beställde vildsvinsfilé respektive nyfångad sik. Jiisus, vad gott ****! Och lika trevligt fortfarande. Kanske släpar vi dit Ploppens lilla mamma och Gubben på grillafton med trubadur om fredag.

Hotell Borgholm 21 oktober 2005

Vi anländer svettiga och utmattade efter en lång bilfärd. Något stramt men korrekt blir vi anvisade var vi kan parkera vår dammiga Volvo. Vi klämmer in den mellan en glänsande svart BMW och nåt silvrigt franskt.

PellePlopps skrynkliga chinos och Mymlans linnekjol och top känns lite malplacerade i den svala lobbyn till det nyuppbyggda hotellet. Vi är hungriga och efter dusch och ombyte sveper vi pygmalionlikt ner för trapporna. Ingen drar dock efter andan inför vår metamorfos utan vi följer snällt med vår värd in i matsalens rymd där han lotsar oss fram till vårt bord.

Känslan av bortkommenhet bleknar medan vi blir serverade den första lilla bjudrätten: rökt duvbröst med rökt majonnäs, blomkålsbuketter och rostade kavringsmulor.

- Den var för liten! väser PellePlopp. Jag vill ha så här mycket, säger han och måttar med sina grova nävar en större mullvadshög. Han har aldrig fått en ammis förut. Snart blir han emellertid lyrisk när brödkorgen räcks fram av en mycket ung och oprentiös servitris. Mörka små russinbullar blir hans favorit, men där finns också olivfoccaccia, tunntunnt knäckebröd och valnötsbröd. Russinbullarna enbart är värda en resa.

Vi har köpt ett vinpaket som värden, tillika sommeliern, rekommenderar och kan bara konstatera att valet är utmärkt. Nu dricker vi något som heter Nord Sud, från södra Frankrike. Ingen av oss är någon egentlig vinkännare även om somliga av oss provat vin under strukturerade former i mer än femton år. PellePlopp, som är mer förtjust i vita viner än röda, utnämner detta till sin favorit.

Nu kommer förrätten in i jättelika äggkoppar. Lax med saffran, gulbetor och oliver. Gott, men inte riktigt ihopgift, känns det som.

Servisen är snabb, diskret och närmast snäll. Samtliga i personalen verkar vara under tjugotre. Vi frågar något och när den aningen tankspridde servitören inte själv kan svara tar han reda på svaret och efter ett tag kommer han ihåg att meddela oss det.

Poggio alla Badiola, ett vin med huvudakligen sangiovesedruva kommer in och det är Mymlans tur att uppgå i nirvana. Renfilén kombinerad med lingon, rosmarin, enbärssås, friterad rosmarinkvist och ankleversauterad palsternacka lämnar inget övrigt att önska, anser PellePlopp. Mymlan muttrar lite om att palsternacka klarar sig bra utan kvacksällskap men ändå utbrister båda: -Ljuvligt gott!

Man ska inte rensa tänderna vid matbordet. Det vet alla med lite hyfs och bildning. Mymlan har stora problem därvidlag, trots god uppfostran. Det är sorgligt att att få smärtor i munnen av sitt största intresse (nåja, ett av dem) och att springa ut och in till damrummet stör också. Alltså försöker Mymlan vara mycket, mycket diskret. Det hjälper inte. Den femtonåriga tjugotreåringen dyker genast upp med tandpetare, som Mymlan generat men tacksamt tar emot. Tandpetartricket sällar sig därmed till gaffeltricket (Se Fräcka Halvpannan).

Dags för dessert: chokladkaka, fikon med kanelstång, jasminteglass samt russin i balsamvinäger. Till detta ett cognacsvin - en nyhet för oss båda.

-Lite för mycket av det goda, suckar mätta Mymlan.

-Nej, nej, säger PellePlopp som till slut ändå måste avstå från halva fikonet.

Så nöjda, så nöjda beställer vi in några droppar Normande XO respektive en Armangac från 1975 och lutar oss tillbaka. Snart står på bordet ett par små pajformar med ingefära och päron. En liten avslutningsbjudis. Uppskattat, även om det är svårt att riktigt svepa ut ur matsalen efteråt. Vi erkänner oss besegrade!

22 oktober

Efter en helt ok junklunch (bara man lämnade den tredjedel av jättetallriken som bestod av sås och gegga) hos Wilmas släntrar vi åter in till Franssons på hotellet. Hade man tänkt sig att se Frau Karin med rosor på kind stå och svänga ihop sina läckerheter i ett charmigt bondkök med den tillåtande, personliga och lättsamma stil man lyssnar sig till i “Meny” så bedrog man sig. Vi tjuvkikar in i köket. Det är toppmodernt, mycket stort, rostfritt med hårt arbetande vitklädda människor så långt ögat når.

Nu blir det spännande att se vad köket hittar på idag. Vi har bott trivsamt men trångt, fått hjälplyft upp i badkaret (Mymlan) och slagit huvudet i det gigantiska, lågt placerade duschmunstycket (PellePlopp).

Vi har gått i solen längs hamnen och hört vinden vissla i räcket till det gamla kallbadhuset.

Mymlan har fått en Ölandströja i födelsedagspresent av PellePlopp
och är varm och kär.

In kommer kantarellsoppa med anklever i minitallrik. Till detta förrättsvinet Hazard Hill 2004.

-Mmmmmm, säger Mymlan.

-Tunt, påstår PellePlopp, men skiner som en sol när brödkorgen kommer fram. Båda har vi längtat efter russinbullarna hela dagen. Vi till och med drömde om dem föregeånde natt.

Halstrad tonfisk med en massa tillbehör seglar in. Gott, gott, gott - vi börjar bli bortskämda.

Sedan lammfilé, potatisflan (för fet), ungsrostad pumpakompott med Münsterost (luktar fan, smakar gott) med kummin. Trots invändningarna enades vi om att detta var det godaste vi ätit hittills i våra medelåldriga liv. Till detta drack vi ett något kärvt Firefinde Ripe 2002.

Antagligen tog vi sånt intryck av den fantastiska maten eller blev för utmattade av bordgrannarnas konversation: (Pappa Patriark i det att han laddar in en bit filé: - När ordet blir kött…. Rastablondin: - Ja, jävlar.) så vi kommer faktiskt inte ihåg vad som serverades till efterrätt denna kväll.

Hotell Borgholm, Borgholm, Öland

Mat och dryck: ****

Service: ****

Miljö: ***

Kommentar: En västgötsk entreprenör vid bordet intill hade släpat med hela släkten på bjudresa. En rastaflätad ung dam med bildäck i öronen i sällskapet såg till att hela den stora matsalen kunde ta del av hennes storslagna upplevelser i skola och vardagsliv. Vokabulären bestod av fyra ord, varav tre var “jag”. Vi har ingen lösning på hur ett etablissemang ska hantera den här typen av störningar utan att någon blir ledsen, men störande var det.

Fräcka Halvpannan 3 september 2005

Man älskar varann. Man älskar mat, vin och sina medmänniskor. Och oj vad man gillar att bli positivt överraskad av service utöver den förväntade, över chosefrihet och nya smakupplevelser.

Vi har varit ihop i drygt ett år. Stockholmaren PellePlopp vill gärna visa norduppländskan Mymlan en trevlig uteservering vid vattnet. Vi klättrar över betong och grus, forcerar byggrindar och tar oss över hela Danviksklippan. Besvikelse väntar oss. Köket är stängt för säsongen, ingen musik, bara några blaserade tjugoåringar som slött glor på oss bakom sina ölglas. PellePlopp sveper raskt en stor Staropramen för att hantera nederlaget.

Vi börjar traska. Sterila huskroppar reser sig snart kring oss och hopplösheten känns nära. Just som han s'ger att vi måste gå långt nu för att hitta en anständig restaurang når oss en förförande doft av vitlök, timjan, rosmarin...Vi tvärstannar och upptäcker Fräcka Halvpannan.

Borden är små. Inredningen snygg, stilren men inte asketisk. Vi slår oss lite tvekande ner vid fönstret. Servisen är snabbt och vänligt på plats. Vi käner omedelbart att vi hamnat rätt.

Med sina knappa 100 att få plats med och de muskulösa underarmarna som vill vila någonstans, bär det sig inte bättre än att PellePlopp vispar ner sin gaffel på golvet. Innan han hunnit böja sig ner för att hämta upp det rostfria besticket från den prydliga och rena klinkern står servitrisen leende vid vårt bord med en ny gaffel. Så föds gaffeltricket, som sedermera har blivit ett mått vi då och då testar retaurangernas servicenivå på - oftast oavsiktiligt ska sägas - några snobbiga felsökare är vi inte!

Länge behöver vi inte vänta på den ypperliga maten. PellePlopp har valt hjortfilé och Mymlan lammdito. Vi har olika preferenser vad gäller genomstekthet. PellePlopp gillar brunt kött med antydan till rosa, Mymlan rosa med aningen rött. Det hade vi berättat och det är vad vi får. Samtidigt. Med utsökta tillbehör i form av fräscha al dentegrönsaker, fantasirik och välsmakande potatis och ljuvliga såser. Vinet som rekommenderades passar fint till båda rätterna. Efter en dubbel espresso drar vi upprymda vidare sen vi tackat den extremt duktiga servisen. Hit vill vi gå tebaks!

Fräcka Halvpannan Kök & Bar, Bondegatan 57, Stockholm

Mat och dryck: ****
Service *****
Miljö ***

Kommentar: Borden är lite för små för välväxta personer.