Ett särskilt kärleksförhållande har Mymlan till Yukikos Sushi. Första gången hon smakade denna då nytrendiga mat var i samma lokal som Yukiko har nu. Skillnaden var att då var det Mymlans lokal där hon krängde antikviteter och sushin var beställd från butiken om hörnet.
Många om och men senare drar Mymlan en motsträvig PellePlopp till detta sushiparadis utanför Japan. Motsträvig är han för att han är stockholmare - han har med andra ord aldrig ätit en riktig sushi. (En gång har han till och med blivit rejält matförgiftad av något med sushiutseende.)
Vi beställer misusoppa, lyxmoriavase och grönt te. Ploppen tar en stor: “Sushi blir man inte mätt på.” Ha-ha. (Proppmätt Plopp släpar sig en dryg timme senare till bilen.)
I lyxmoriavasen ingår bitar av fisk man inte visste fanns, samt havsmakrill, tonfisk, pilgrimsmussla, havskräfta och lax förstås. En löjromsmaki och en absolut delikat strut med sallad, tonfisk,och annat smått och gott gör lyckan fullständig. Allt är fullkomligt överjordiskt fräscht och elegant.
Hemligheten bakom en perfekt sushi lär vara riset. Mymlan tycker i allmänhet att ris är ett trist litet tillbehör av rent löjligt ointressant utseende. Så icke Yukikos ris. Godare finns inte.
Inredningen är sobert japansk och trivsam med listigt nedsänkta bord så det ser ut som om man sitter på knä på kuddar vid låga bord. Det finns också alldeles vanliga bord med stolar. En diskret skylt ber gästerna sänka ljudet på sin konversation och stänga av mobilerna så att måltiden kan bli en njutning för alla. På somrarna är det uteservering på den trevliga bakgården intill blommor och blader.
Personalen är vänlig, snabb, glad, proffsig, japansk.
Yukikos Sushi, Norbyvägen 65, Uppsala
mat och dryck: *****
service: *****
miljö: ****
Kommentar: Sunniva Solvända, japanfrälst fjortonåring, säger: “Mamma, tänk så fint det har blivit här, sen dina sunkiga möbler och dammiga prylar försvann härifrån.” Hrmm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar