Lisas Mat 14 augusti 2006

Vi åker motorcykel genom regnet. Det gör inget. Vi har semester och Kawasakin är utbytt mot en komfortabel polis-BMW från 1973. PellePlopp ska ta med Mymlan till Värdshuset Älgen. Han har varnat: Det kanske inte är öppet.

Nä, det är stängt. PellePlopp fick Älgen rekommenderat för sig av Stellan och Barbro på pensionatet 1997, men har aldrig lyckats få nån mat där. Det kanske alltid är stängt?

Vi har en lång väg framför oss och vågar inte chansa på att det ska finnas nåt trevligt ställe längre fram. På vinst och förlust svänger PellePlopp in på krångliga vägar efter att ha sett en skylt.

Folkets hus. Hmm.
- Har di bare kåldolmar, ja si då går ja, säger Mymlan lite surt, för hon känner sig blåst på de vikta linneservetterna och bordsserveringen och älgfilén hon i tanken redan beställt på Älgen. Blodsockret och förväntningarna är i botten.

Dagens visar sig vara falugryta med grädde. Nej tack. En fortsatt läsning av menyn visar att allt annat är friterat. Hamburgertallrik verkar vara det smalaste som går att uppbringa.
- Med pommes eller klyftpotatis? frågar Lisa.
Vi väljer klyftpotatis och då undras det om vi vill ha med “allt”. Ja, det vill vi, bara ingen dressing.

Vi letar oss ut på terassen ovanför ingången. PellePlopp går tillbaka för att leta sallad. Han hittar en glasskål med några simmande tomatslamsor, ett par gurkbitar och lite vattnig isbergssallad. Han tar vad som finns.

Nu kommer hamburgertallrikarna in med s k klyftpotatis, det vill säga färdigköpt och sen friterad, fettdrypande potatismos i klyftform. Hamburgaren då? “Allt” visar sig vara bröd ur påse, ej värmt, några ringar lök, en matsked bostongurka, en euroshopperhamburgare samt senap och ketchup.

Vi petar på de salladsrester PellePlopp räddat undan förgängelsen och tuggar under besviken tystnad. Mymlan ökar i vikt med två kilo på 20 minuter, för trots att hon tycker det är äckligt äter hon “klyftpotatisarna”.

Bilbruset från riksväg 50 blandas med ett underdimensionerat vindspels plingelplångande. Några moppar far förbi.

Lisa ser snäll ut och har en fin tatuering, men Lisa, varför kan det inte vara gott när man ändå ska göra mat? Varför inte en hemgjord hamburgare? Varför inte lite grönsaker, riktig potatis, kanske ost, kanske ett stekt ägg, något som överraskar?

You get what you pay for. Förvisso. Men som PellePlopp konstaterade efter fettchocken och det var dags för kaffe:
-Det var det mest överjävliga surkaffe jag druckit i hela mitt liv.

Lisas mat, Folkets hus, Storå

mat och dryck: *
service: ***
miljö:*

Kommentar: Rent och prydligt och vänligt, men vad hjälper det?