Vi anländer svettiga och utmattade efter en lång bilfärd. Något stramt men korrekt blir vi anvisade var vi kan parkera vår dammiga Volvo. Vi klämmer in den mellan en glänsande svart BMW och nåt silvrigt franskt.PellePlopps skrynkliga chinos och Mymlans linnekjol och top känns lite malplacerade i den svala lobbyn till det nyuppbyggda hotellet. Vi är hungriga och efter dusch och ombyte sveper vi pygmalionlikt ner för trapporna. Ingen drar dock efter andan inför vår metamorfos utan vi följer snällt med vår värd in i matsalens rymd där han lotsar oss fram till vårt bord.
Känslan av bortkommenhet bleknar medan vi blir serverade den första lilla bjudrätten: rökt duvbröst med rökt majonnäs, blomkålsbuketter och rostade kavringsmulor.
- Den var för liten! väser PellePlopp. Jag vill ha så här mycket, säger han och måttar med sina grova nävar en större mullvadshög. Han har aldrig fått en ammis förut. Snart blir han emellertid lyrisk när brödkorgen räcks fram av en mycket ung och oprentiös servitris. Mörka små russinbullar blir hans favorit, men där finns också olivfoccaccia, tunntunnt knäckebröd och valnötsbröd. Russinbullarna enbart är värda en resa.
Vi har köpt ett vinpaket som värden, tillika sommeliern, rekommenderar och kan bara konstatera att valet är utmärkt. Nu dricker vi något som heter Nord Sud, från södra Frankrike. Ingen av oss är någon egentlig vinkännare även om somliga av oss provat vin under strukturerade former i mer än femton år. PellePlopp, som är mer förtjust i vita viner än röda, utnämner detta till sin favorit.
Nu kommer förrätten in i jättelika äggkoppar. Lax med saffran, gulbetor och oliver. Gott, men inte riktigt ihopgift, känns det som.
Servisen är snabb, diskret och närmast snäll. Samtliga i personalen verkar vara under tjugotre. Vi frågar något och när den aningen tankspridde servitören inte själv kan svara tar han reda på svaret och efter ett tag kommer han ihåg att meddela oss det.
Poggio alla Badiola, ett vin med huvudakligen sangiovesedruva kommer in och det är Mymlans tur att uppgå i nirvana. Renfilén kombinerad med lingon, rosmarin, enbärssås, friterad rosmarinkvist och ankleversauterad palsternacka lämnar inget övrigt att önska, anser PellePlopp. Mymlan muttrar lite om att palsternacka klarar sig bra utan kvacksällskap men ändå utbrister båda: -Ljuvligt gott!
Man ska inte rensa tänderna vid matbordet. Det vet alla med lite hyfs och bildning. Mymlan har stora problem därvidlag, trots god uppfostran. Det är sorgligt att att få smärtor i munnen av sitt största intresse (nåja, ett av dem) och att springa ut och in till damrummet stör också. Alltså försöker Mymlan vara mycket, mycket diskret. Det hjälper inte. Den femtonåriga tjugotreåringen dyker genast upp med tandpetare, som Mymlan generat men tacksamt tar emot. Tandpetartricket sällar sig därmed till gaffeltricket (Se Fräcka Halvpannan).
Dags för dessert: chokladkaka, fikon med kanelstång, jasminteglass samt russin i balsamvinäger. Till detta ett cognacsvin - en nyhet för oss båda.
-Lite för mycket av det goda, suckar mätta Mymlan.
-Nej, nej, säger PellePlopp som till slut ändå måste avstå från halva fikonet.
Så nöjda, så nöjda beställer vi in några droppar Normande XO respektive en Armangac från 1975 och lutar oss tillbaka. Snart står på bordet ett par små pajformar med ingefära och päron. En liten avslutningsbjudis. Uppskattat, även om det är svårt att riktigt svepa ut ur matsalen efteråt. Vi erkänner oss besegrade!
22 oktober
Efter en helt ok junklunch (bara man lämnade den tredjedel av jättetallriken som bestod av sås och gegga) hos Wilmas släntrar vi åter in till Franssons på hotellet. Hade man tänkt sig att se Frau Karin med rosor på kind stå och svänga ihop sina läckerheter i ett charmigt bondkök med den tillåtande, personliga och lättsamma stil man lyssnar sig till i “Meny” så bedrog man sig. Vi tjuvkikar in i köket. Det är toppmodernt, mycket stort, rostfritt med hårt arbetande vitklädda människor så långt ögat når.
Nu blir det spännande att se vad köket hittar på idag. Vi har bott trivsamt men trångt, fått hjälplyft upp i badkaret (Mymlan) och slagit huvudet i det gigantiska, lågt placerade duschmunstycket (PellePlopp).
Vi har gått i solen längs hamnen och hört vinden vissla i räcket till det gamla kallbadhuset.
Mymlan har fått en Ölandströja i födelsedagspresent av PellePlopp
och är varm och kär.
In kommer kantarellsoppa med anklever i minitallrik. Till detta förrättsvinet Hazard Hill 2004.
-Mmmmmm, säger Mymlan.
-Tunt, påstår PellePlopp, men skiner som en sol när brödkorgen kommer fram. Båda har vi längtat efter russinbullarna hela dagen. Vi till och med drömde om dem föregeånde natt.
Halstrad tonfisk med en massa tillbehör seglar in. Gott, gott, gott - vi börjar bli bortskämda.
Sedan lammfilé, potatisflan (för fet), ungsrostad pumpakompott med Münsterost (luktar fan, smakar gott) med kummin. Trots invändningarna enades vi om att detta var det godaste vi ätit hittills i våra medelåldriga liv. Till detta drack vi ett något kärvt Firefinde Ripe 2002.
Antagligen tog vi sånt intryck av den fantastiska maten eller blev för utmattade av bordgrannarnas konversation: (Pappa Patriark i det att han laddar in en bit filé: - När ordet blir kött…. Rastablondin: - Ja, jävlar.) så vi kommer faktiskt inte ihåg vad som serverades till efterrätt denna kväll.
Hotell Borgholm, Borgholm, Öland
Mat och dryck: ****
Service: ****
Miljö: ***
Kommentar: En västgötsk entreprenör vid bordet intill hade släpat med hela släkten på bjudresa. En rastaflätad ung dam med bildäck i öronen i sällskapet såg till att hela den stora matsalen kunde ta del av hennes storslagna upplevelser i skola och vardagsliv. Vokabulären bestod av fyra ord, varav tre var “jag”. Vi har ingen lösning på hur ett etablissemang ska hantera den här typen av störningar utan att någon blir ledsen, men störande var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar