Dufweholms herrgård 5 november 2006

PellePlopps lilla mor - och hennes stora gubbe också för den delen - har fyllt år. Ploppen har redan i våras införskaffat presentkort till Dufweholm, där vi länge velat äta.
Vi träder in i gemaken anförda av avspänd Fredrik. Vi är de enda gästerna denna söndagkväll, vi kommer lite utanför stängningstid nämligen. Det erbjöd inga som helst svårigheter. Inget annat heller, möjligen likviditeten undantagen.
Åh, det vattnas i munnen när Mymlan tänker tillbaka på denna afton. Visserligen står kvällens kalvstek i ugnen och den ska nog inte smaka kattskit, men...
Till förrätt väljer vi halstrade pilgrimsmusslor. Till dessa rekommenderar Fredrik en halvtorr riesling: Reichsgraf von Kesselstatt 2005. (Mymlan kan inte dölja sin skepticism. Inte beroende på valet i sig, utan på en pinsam episod i det dunkla förflutna. Mymlans mycket oplanerade och nesliga alkoholdebut skedde på Västgöta nation i Uppsala efter att hon som sjuttonåring smitit in med de äldre grabbarna som bjöd på riesling och tog hand om konsekvenserna och vallade och skjutsade hem till föräldrarna, ska också sägas, tack Claes, Micke och Johan, men riesling har liksom inte smakat sen dess.)
Nu kommer en liten bjudrätt: senapssill med rödlök och lite jungfruolja i en fiskformad minitallrik. Enkelt och gott och mycket smått.
Vinet provas. Mmmmm. Mymlan kapitulerar. Nu, trettio år senare. Eine Schande. Musslorna anländer. PellePlopp ser olycklig ut. Inte bara beroende på att det är han som kör.
- Det kunde vart lite mer.
Han tänker också på Gubben. Ingen blir mätt på lite spridda bitar, hur goda och vackert upplagda de än är.
De är hur som helst delikata på sin bädd av tunt skivad rödbeta, garnerade med smulor av stekt sidfläsk och pistage med någon sträng Blacksta lönnsirap till. (Ungefär här faller Mymlan i trans och blir inte sig själv igen förrän till frukost på torpet klockan tio i elva morgonen efter. Sålunda kan sanningshalten i det följande inte fullt ut garanteras.)
Det är åtgång ur brödkorgen. Där finns kavring, två sorters vitt bröd och ett halvmjukt tunt bröd. Trevligt, men hästlängder från Franssons (Se Hotell Borgholm).
Pepparstekt hjortrygg galopperar in. Upplagd i fyra små kvadrater, rosaröd, mööööööööör, med knaprig rösti på smörstekt Karl Johan och plommonchutney.
- Underbart! utbrister Mymlan, läppjar på Echeverra, en chilensk reserva från 2003 och skålar med Gubben.
- Underbart är kort, konstaterar PellePlopp bittert och dricker mineralvatten från Bie.
Päronen ser däremot inte det minsta misslynta ut. Lokalen är vacker, vi pratar och skrattar och fantiserar om att bo över så Mor och Plopp kan få ta del av det värmande vinet.
Fredrik är förekommande och frågar om vi vill ha port till ostarna och det vill vi (Mymlan) egentligen, men det hade vart för taskigt.
Floda, Sörmlands ädel och Linnéa heter ostarna från det närbelägna, tidigare hälsingska, Jürss ysteri. Ostarna serveras med rabarberkompott och blåbär. Wow. Bara wow. Mymlan, som har vissa reminiscenser av Faust tänker i sitt stilla sinne om detta ögonblick: Verweile doch, du bist so schön. Det vill säga, ska man nu dö, så borde man göra det i detta tillfredsställda ögonblick.
Efterrätt avstår vi från. Kaffet intas i salongen med läckert sengustavianskt möblemang i svart och guld. Fredrik återupplivar den avsomnade brasan. Vi borde ha sovit över.

Dufweholms herrgård, Katrineholm

mat och dryck: *****
service: *****
miljö: *****

Kommentar: Fruktansvärt gott. En riktig höjdarupplevelse, men det svider i plånboken och det svider i själen när de man vill glädja måste ta en stadig nattmacka när de kommer hem.